Förtvivlan förde mig hit, till en SMÖRHÅLA med skit,
med en enda verksam princip att finna sig i:
"Kramp är det man fäster sig vid för att hålla kvar
det man håller i när allt annat släpper."
Den fanns här långt innan mig: det är först nu det visar sig
att frälsningen kommer ur munnen.
Ur summan av tungan och magen och lungan,
sprungen ur sången, ur sången,
URSÅNGEN och
och:et och än:et och då:et och sen:et
som knyter det samman - det sjungna med ämnet.
Jag hörde jubel en annan klang;
jag väntade mig en helhet, det här är vad jag fann:
en sjungande, hummande, nynnande detalj,
en vitnande gom invid gulnad emalj.
Saliv som glittrande pärlemor -
och den mumlar och den famlar och hymlar och svamlar
att det jag bara tänkte tyst, var vad jag borde sagt:
"En inbillad lycka är bättre än ingen alls."