Gick hela dagen genom dimma och grått, förbi
förädlingstälten på fälten, de vita tälten, förbi
hundkapplöpningen mot påfågelropen i
Karlslundsparken, du vet, i
Karlslundsparken.
Väl tillbaka på farstukvisten
satt jag med armen mot benet och
kaffet i koppen i bruset från vägen och
darrade med handen
och tänkte, tänkte, tänkte mig tälten,
de vita tälten, som signalerade en annan ordning.
Jag kan sitta så i timmar
och stirra
på vägrenspinnar
och kattkadaver och kastade kartor och
träkors med handskrivna namn,
försöka urskilja bruset i rena kristaller,
höra sönderfallet sönderfalla,
och när mörkret faller, vet jag att den kommer,
den långsamma bilen
med en ensam lykta uppför backen,
där jag sitter på farstukvisten, med ljuset i nacken:
och även om inte hela fronten syns
vet jag att den finns.