Ändlösa dagar, ändlösa dagar -
imorgon är ni här igen och håller mina händer.
Än så länge hör ni mig, än så länge sjunger jag.
Det inte vad jag sjunger om,
det är hur jag sjunger vad.
Ty allt finns i rösten, i den ni hör här: Rösten.
En enskild röst är ursprunget, den springande punkten.
Den springande punkten, den springande punkten:
jag tänker på den, oändligen,
DEN SPRINGANDE PUNKTEN.
Den finns i varje ton som stör -
i det den faktiskt möjliggör -
jag hör den nu, jag hör den nu:
”Jag är allt du aldrig blev.
Jag är allt som aldrig infann sig.
Jag är den som ignorerade dig –
som långsamt triumferade
över det du aldrig skrev.
Jag vet att du ska se något snart
och i den blicken dröjer kvar
möjligheten om ett svar
på vad det var som hände.”
Ändlösa dagar, ändlösa dagar –
imorgon är ni här igen och håller mina händer.