L.T. Fisk

En ny blogg för en ny tid.

2009-08-25T14:09:00.003+03:00

Hej alla ni som troligtvis har gett upp på den här bloggen. Här tar den slut en stund och förvandlas till en annan blogg som du hittar här: Den springande punkten.

Så var det med det. Om ni vill, ses vi där. So long. Om inte. Dinosaurierna dog också ut.

L. T. Fisk på Backafestivalen

2009-07-14T11:30:00.003+03:00

På fredag, eller rättare sagt på lördag morgon, spelar L. T. Fisk på Backafestivalen strax utanför Simrishamn. Han får avsluta festivalen vad det verkar. I berättartältet. Så går det när man försöker tvinga sig in på en festival. I alla fall. Han tycker det ska bli vansinnigt roligt och spännande. Ni som har vägarna förbi Baskemölla, eller Simrishamn, kolla upp Backafestivalen. Två dagar. Fredagen den 17 klockan 00.30 spelar L. T. Fisk. Vi ses där, va.

Laga det som lagas kan

2009-06-18T10:07:00.005+03:00

Saker och ting går sönder. Sånt får man lära sig. Man får stå ut. Man får lära sig att separera arbete och själva livet. Mitt arbete kan följa egenheter, idiosynkrasier, hugskott. Livet, däremot, består av kompromisser och kompromissvilja. Ibland går saker och ting inte ihop. Då gäller det att försöka hitta nya vägar. Suck it up. Jag försöker balansera dessa permanenta revolutioner som pågår på det individuella planet. Det går ibland. Vissa dagar. Vissa dagar går det inte. Mina mål har varit väldigt vaga. Svåra att fästa och genomdriva. Det har gjort att jag haft en oklar agenda. En oklar agenda är det svåraste för andra människor att hantera och acceptera. Det måste de stå ut med. Jag är inte en klart målinriktad människa. Det har funnits stunder då jag har önskat att jag var sådan, målinriktad. Men jag har svårt för att förändra det vaga i mig. Det får jag stå ut med. Blev detta klarare? Inte alls. Suck it up.

Hyr L. T. Fisk - Den ojämförliga succén fortsätter!

2009-02-16T19:53:00.001+02:00

Så fortsätter den ojämförliga succén från förra året. Hyr hem L. T. Fisk till ditt hem för en privat spelning. Endast 700 spänn för en spelning - plus omkostnader för resor...

Fira din födelsedag eller din tjej, din hund eller ditt marsvin. Ett unikt paket att bjuda dina närmaste på: Kafferep såväl som sjöslag. Tystnad vid framträdandet är emellertid obligatorisk.

Önskemål till spellista kan komma på fråga, men lejonparten av uppträdet sätter L. T Fisk efter eget huvud.

Piano, flygel eller tramporgel i hemmet är ett stort plus, som kan avgöra valet vid dubbelbokningar. En skolbänk av klassiskt snitt är en annan övervägande faktor.

Kontakta mig på info@ltfisk.se

Med vänliga hälsningar

L. T. Fisk

Ett första inlägg med Joseph Conrad

2009-01-31T20:22:00.002+02:00

Här är första inlägget på året 2009. Det blir ett citat. Från Mörkrets hjärta, Joseph Conrad:

"Han hade gjort sin sammanfattning och fällt sin dom: "Ohyggligt!" Han var en märklig man. För det var ju alla fall uttrycket för en tro, hans viskning; den var frimodig, den var övertygad, den hade en skälvande ton av upproriskhet, den hade en blott anad sannings skämmande ansikte - den sällsamma blandningen av het önskan och avsky. Och det är inte min egen kamp med döden som jag minns bäst - något formlöst grått fyllt av kroppslig smärta och ett likgiltigt förakt för alltings obeständighet, även smärtans. Nej, det är hans dödskamp som jag tycker mig ha genomlevat. Visserligen hade han tagit det där sista steget, han hade gått öer gränsen, medan jag hade tillåtits dra tillbaka min tvekande fot. Och kanske ligger hela skillnaden just där; kanske är all visdom, all sanning och ärlighet hopträngda i dettta enda märkliga ögonblick då vi stiger över tröskeln till det osynliga."

Hur var det nu

2008-12-22T11:33:00.003+02:00

Hur var det nu jag gjorde, när jag gjorde. Jag har en bild som jag kan framkalla, muddar från en klänning, en dräkt, någonting gammalt, ett skrivbord och två överexponerade händer, handryggar. Jag har en historia om detta som jag kan framkalla. Inte ur glömskan, eftersom det aldrig inträffat. Inte ur minnet. Jag har en bild som jag kan framkalla, den har aldrig hänt, men den händer mig om och om igen.

...och Stanza.

2008-12-09T17:43:00.000+02:00

Så var det dags för den årliga konserten. Kom till Stanza på torsdag och få en överdos på författare/serietecknare. Plus: lyssna på något av L. T. Fisk för en gång skull. tre sånger, blir det väl. Inte så illa.

Förövrigt. Var på begravning förra veckan. Mycket sorgligt. Men fick mig till livs en ny bekantskap i form av musik: Thomas Tallis "Spem in alium". Mycket, mycket vackert, till det mycket, mycket sorgliga. Att man kan sakna någon man aldrig träffat.

9 nya sånger efter varandra

2008-11-21T17:10:00.000+02:00

Här under finns texterna till de nio nya sånger som kommer att hamna på mitt kommande album "Den springande punkten". Jag är oerhört stolt över dem. Jag har ännu ingen som vill ge ut dem - men de kommer att komma ut. Troligen ger jag ut dem själv.

Jag har arbetat hårt på dessa sånger, väldigt hårt. De kommer inte enkelt till mig. Ingen annan hade kunna skriva de här sångerna. Det betyder inte att de är bättre än andras sånger. Eller att jag är mer unik än andra. Det kan till och med betyda att de är sämre. Men för mig är de otroligt viktiga. Varje sångbar stavelse inräknad - såväl ljudet av dem som det skrivna ordet och innehållet. Tankemöda har lagts - många timmar uppe vid piano och cittra - säkert sjukligt mycket, men jag tycker det är något av det mest spännande som finns. Att känna att man är något på spåren, att man inte vet vad det är, och att det så småningom ger med sig, kristalliserar sig, att man så småningom känner att det här är faktiskt så den här sången skulle vara. Att det gick, att det trots allt gick. Att: det trodde jag aldrig (för det gjorde man verkligen inte vid tillfället). Eller så slängde man den efter 20 försöket.

Jag önskar att jag hade kunnat lägga mer tid på inspelningar och koncentrerat mig mer på ljud, kunnat mer själv. Det där kommer jag att lära mig så småningom. Dessförinnan tackar jag alla som någonsin lagt en minut på mina sånger. Jag är evinnerligt tacksam.

Den springande punkten blir slutstation för albumtriologin som också får namnet Den springande punkten. Det har handlat om att anta olika positioner kring det vi kallar vårt liv.

2008-11-21T14:37:00.002+02:00

Ändlösa dagar, ändlösa dagar -
imorgon är ni här igen och håller mina händer.
Än så länge hör ni mig, än så länge sjunger jag.
Det inte vad jag sjunger om,
det är hur jag sjunger vad.
Ty allt finns i rösten, i den ni hör här: Rösten.
En enskild röst är ursprunget, den springande punkten.
Den springande punkten, den springande punkten:
jag tänker på den, oändligen,
DEN SPRINGANDE PUNKTEN.
Den finns i varje ton som stör -
i det den faktiskt möjliggör -
jag hör den nu, jag hör den nu:
”Jag är allt du aldrig blev.
Jag är allt som aldrig infann sig.
Jag är den som ignorerade dig –
som långsamt triumferade
över det du aldrig skrev.
Jag vet att du ska se något snart
och i den blicken dröjer kvar
möjligheten om ett svar
på vad det var som hände.”
Ändlösa dagar, ändlösa dagar –
imorgon är ni här igen och håller mina händer.

2008-11-21T14:35:00.001+02:00

Gick hela dagen genom dimma och grått, förbi
förädlingstälten på fälten, de vita tälten, förbi
hundkapplöpningen mot påfågelropen i
Karlslundsparken, du vet, i
Karlslundsparken.
Väl tillbaka på farstukvisten
satt jag med armen mot benet och
kaffet i koppen i bruset från vägen och
darrade med handen
och tänkte, tänkte, tänkte mig tälten,
de vita tälten, som signalerade en annan ordning.
Jag kan sitta så i timmar
och stirra
på vägrenspinnar
och kattkadaver och kastade kartor och
träkors med handskrivna namn,
försöka urskilja bruset i rena kristaller,
höra sönderfallet sönderfalla,
och när mörkret faller, vet jag att den kommer,
den långsamma bilen
med en ensam lykta uppför backen,
där jag sitter på farstukvisten, med ljuset i nacken:
och även om inte hela fronten syns
vet jag att den finns.

2008-11-21T14:33:00.002+02:00

Förr såg man mig aldrig,
nu är jag äntligen osynlig
och läser i natten
för att höra min röst:
allt låter mycket bättre
när det är mörkt.
Så vad bryr jag mig om ljuset,
jag vill se klart,
och låta det som försvinner
försvinna snart,
ty det som försvinner är vad jag har kvar -
det som försvinner gör mig glad:
och det här är jag, när
jag är glad.

2008-11-21T14:31:00.001+02:00

Den darrar nu, en högerhand,
den lyfter upp en penna -
det är mycket i en rörelse
som måste stämma.
Den rör vid örat, munnen,
ögat och stannar längs med pannan -
den dröjer vid det villkorslösa i
att vara någon annan.
Vanligen väntar den
på det som ska hända;
den fäster sig så gärna vid
sånt den borde lämna -
när det som kommer är bättre
än det här som kommer etc.

2008-11-21T14:26:00.001+02:00

Genom fönstret ser jag kvällssolen skymmas
av de kluster med starar som faller i fält
och hör köksklockans urverk avisera
att den ska slå strax innan den slår.
I ett infall försöker jag mig på att sjunga
något jag själv har skrivit,
och jag sträcker mig mot gränsen av min förmåga
och överrumplas av att jag inte når.
Jag rör vid strängarna,
låter dem tona ut i något diffust -
det är inte den rörande klangen,
det är inte att den tar slut,
det är inte min oförmåga
som gör mig förtjust.

CODA:
Det immanenta förväntar, vad det transcendenta förstår.

2008-11-21T14:15:00.001+02:00

Förtvivlan förde mig hit, till en SMÖRHÅLA med skit,
med en enda verksam princip att finna sig i:
"Kramp är det man fäster sig vid för att hålla kvar
det man håller i när allt annat släpper."
Den fanns här långt innan mig: det är först nu det visar sig
att frälsningen kommer ur munnen.
Ur summan av tungan och magen och lungan,
sprungen ur sången, ur sången,
URSÅNGEN och
och:et och än:et och då:et och sen:et
som knyter det samman - det sjungna med ämnet.
Jag hörde jubel en annan klang;
jag väntade mig en helhet, det här är vad jag fann:
en sjungande, hummande, nynnande detalj,
en vitnande gom invid gulnad emalj.
Saliv som glittrande pärlemor -
och den mumlar och den famlar och hymlar och svamlar
att det jag bara tänkte tyst, var vad jag borde sagt:
"En inbillad lycka är bättre än ingen alls."

2008-11-21T14:08:00.001+02:00

Med viljelösa bokstäver har jag tecknat ner
vad jag hört och sett
under oräkneliga dagar och nätter.
Bokstäver som blev meningar som förenade och förgrenade sig
tills de berättade
vad de ville berätta.
Det var där bland dessa vindlande, svindlande, beskrivande meningar
som jag hittade detta:
"Anledningen till att jag kan älska andra,
är att jag ignorerar vad de verkligen menar."
Det blev en refräng, från första stund,
som det brukar bli med sånt som saknar mening.
Jag nynnar den, om igen, för att minnas sen, om jag somnar om, och vaknar upp i en annan stämning.

2008-11-20T11:06:00.001+02:00

Jag lärde mig att sjunga
för att stå ut med att vara själv.
Jag övade på det som skulle komma, tills det kom
och ingen frågade om hjälp.
Det jag har lärt mig
liknar ingenting,
men det ger mig en riktning
en fingervisning.
Jag lärde mig att skriva
för att stå ut med det jag läst
och lärde mig beskriva
världen utan tröst,
men jag ångar ingenting.
Jag ångrar ingenting.
Det ger mig en riktning,
en fingervisning

Coda:
Det som kan sjungas/skrivas, är värt att spara
och det som kan sparas, kan jag glömma.

I väntan på albumet

2008-11-20T11:02:00.000+02:00

...och medan jag minns det:
Jag hör en röst.
Den säger ingenting särskilt,
men det känns större i mitt bröst.
Varenda forumulering
är som elektricitet -
en anspänning mellan vad jag vet och inte vet.
Som att fatta att man hör
något andra inte hör
och sen inte höra mer
och känna tacksamhet
för det.

Herta Müller

2008-10-27T12:45:00.000+02:00

”Att tänka efter, tala, skriva är och förblir måttfulla nödlösningar, att träffsäkert fånga det inträffade går aldrig, inte ens på ett ungefär. När jag inte förstod vad och hur och varigenom något gick till, ju tydligare behöll minnet detaljerna.”
Herta Müller.

September obemärkt

2008-10-03T14:09:00.000+03:00

September gick obemärkt förbi. Jag väntade på något och det kom aldrig. Pianot hördes, dessa svarta tangenter, vita: Resning och rensning pågick. Oavbrutet. Längtade efter slutet, efter slutet och hörde helt plötsligt första måndagen i månaden ringa som apokalypsen och befriaren. Benen i kroppen ljöd genom huden och jag vaknade upp till detta ord: BANKVÄSENDE.

Mästarbreven

2008-10-03T14:06:00.000+03:00

Master. If you saw a bullet hit a Bird -
and he told you he wasn´t shot -
you might weep at his courtesy
but you would centainly doubt
his word.

E. Dickinson

Konstrande

2008-08-28T11:23:00.000+03:00

Jag konstrar ofta till det. Gör det svårare än vad det är. Går oändliga omvägar för att komma fram till vad som egentligen skulle uttryckas. Ofta gör det mig modfälld och uppgiven på vägen. Alla dessa sånger som blivit övergivna, tillintetgjorda. Men samtidigt är det en anspänning jag tycker mig behöva. Ett sätt att tvinga mig till något ytterligare, något vidare. Det tar tid och går långa perioder av ingenting. Skrivande, sjungandes hela tiden. Men ingenting. Sen plötsligt, en förlupen, slumpmässig rad. Och så fungerar det. Krampen släpper. Det är pretentiöst. Jag hör det själv. Det kryper i min småstad, i min ryggrad. Det är också livsnödvändigt. Ett sorts hanterande av tiden som är över. Och den som återstår. Det är större än det som jag fåfängt strävar efter. Det som också förblindar mig. Erkännandet. Någon som kan lyssna och som kan uttrycka uppskattning på det sätt jag vill. Denna fåfänga. Denna ytterst äckliga del av mig som också är en drivkraft i sig. Som är kameleontisk. Som är avslöjande feg. Som är bara rätt och slätt kåt på något annat. Det är livsnödvändigt utanför allt detta. Utan allt det fåfänga hade jag kanske inte börjat till förstone. Troligen inte. Men nu är det både och. Förbi. Det förtvivlade försöket att sjunga och fåfängan att göra något som betyder något också för någon annan. Båda är högst väsentliga för att vi ska fortsätta tillsammans, och våga se bortom klicheerna, klippdockorna som görs synliga via förenklingarna i allsköns media. Pretentiöst. Visst. Varför? Varför inte.

Emily Dickinson

2008-08-24T05:52:00.000+03:00

By homely gifts and hindered words
The human heart is told
Of nothing-
"Nothing" is the force
that renovates the World.

Medömkande hund

2008-07-23T15:34:00.002+03:00

"Jag umgås bara med vackra människor. Som insett att de har exakt det de förtjänar i sina liv. Som insett att de är källan i sina liv och vägrar iklä sig en offerroll. Vågar du höra sanningen? Lyssna på mitt program. Vill du ha medömkan? Köp en hund."
Raymond Ahlgren
Egenföretagare och författare

"Jag umgås bara med obetydliga människor. Som insett att de har exakt det de förtjänar och inget mer. Som insett att de är källan i sina liv för sina misstag. Vågar jag höra sanningen? Ja. Tror jag att jag genom att lyssna på Raymond Ahlgrens program i P1 Sommar får höra den? Nej. Tror jag att han gör allt för att provocerar mig in till sitt program? Ja. Blir jag provocerad? Nix."
L. T. Fisk
Medömkande offerhund

Det är bara det.

2008-07-21T17:04:00.000+03:00

Vad är det egentligen. Att vi kan lyssna till det vi lyssnat på hundra gånger, och så helt plötsligt får det form, blir det klart, händer det, går det om, vrider det till. Vad fan är det egentligen. Att plötsligt får en gammal sång som Dennis Johansson nytt liv, blir relevant, uppdaterad, när jag lyssnar på mina sånger om och om igen. Att jag plötsligt kan få för mig att spela gamla sånger intill de nya. Vad är det egentligen? Det är bara det.

Folksångaren

2008-06-24T12:26:00.002+03:00

Jag närmar mig musik och text från ett folksångarperspektiv. Jag har inga unika egenskaper, även om jag gärna vill tro det själv, ofta. Konstanten är att allt redan är sagt. Det skiljer lite mellan människor idag och för 100 eller 200 år sedan. Detaljer, men det mesta är intakt. Begär, död, orättvisor, hat, kärlek, sex. Det finns ingenting i det jag spelar som inte någon annan hade kunnat spela. Det finns inget i det jag skriver, som någon annan inte kunnat skriva. Det som skiljer mig från folksångatraditionen är att jag inte spelar andras musik, att jag inte sjunger sånger från länge sedan, att jag inte tar upp andras sånger och sjunger dem. Det borde jag gjort. Jag uppskattar tanken att bara fortsätta sjunga sånger som är sjungna över århundradena. Att fortsätta, för att de rör oss här även idag just nu precis så som de gjorde då. Men jag har egentligen aldrig jobbat så. När jag började spela musik, provade jag andras musik. Men eftersom jag inte klarade av att göra ett bättre jobb än den som gjort orginalet, slutade jag snabbt. Andrahandsalternativet var att skriva egen musik och text. Där kunde ingen komma och säga att man skulle spela på ena eller andra viset. Det är så jag har fortsatt. Det är egentligen den lates och okunniges sätt att skriva egen musik. Jag har alltid varit lat och okunnig. Och strykrädd.

Motsatsernas förening i både och

2008-06-24T11:48:00.000+03:00

Att förställa sig så till den milda grad att man kan krypa innanför. Att ta sig till det perceptuella istället för det konceptuella. Att gå utanför den rena idén och låta motsatserna fungera ihop i något helt, att tillåta motsatsernas spel i en kontext där motsatserna inte är motsatser, inte är dikotomier, utan det gemensamma fält för den person som är mitt eller i slutet av livet. Att förenklingarna inte förblir generaliserande. Att det ena och det andra tillåts stå sida vid sida i ett både och.

Rövhål!

2008-06-24T09:35:00.001+03:00

Det finns olika sätt att läsa. Det finns olika sätt att lyssna. Jag sitter med en oförklarlig känsla av att vara kines. Att inte förstå kulturella koder. Att inte förstå rätt och fel. Den sekundära läsningen. Den kritiska läsningen. Absolut. Den kan vara fördjupande. Vi måste ha den. Den är oftast ett sorts smakdomare och gillar vi recensenten läser/lyssnar vi boken/musiken, möjligen, och hatar vi recensenten kanske vi läser/lyssnar av samma anledningar. Det är konsumentinformation. Men känner man sig trängd i konsumismen - känner man sig smutsig i det vatten vi alla badar i, vad gör man då? Jag kan läsa en bok, jag kan lyssna på en skiva - och det är storartat, det är fantastiskt, det är för mig en förstahandsupplevelse, genialt. Sånger som tar sig igenom alla filter och man överlämnar sig. En bok som sipprar in mellan den kritiska instansen och lättjan och tar över tänkandet. Ord som förstår mer än man själv gör, som tillåter att det är precis så. En sammansatt, kalejdoskopisk bok, en skiva som är mer än livet - att då, höra från någon att det är hämtat från det ena eller det andra, att här låter han/hon som den/det och att det är bra gjort. Eller att det ena eller andra är klippt härifrån eller därifrån och att så får man minsann inte göra. Och jag vet att upphovsrättsdebatten finns i det här - och jag är ingen anhängare av den nyliberala väckelsen och jag menar inte att vi ska taifrån de surt förvärvade pengarna från varken musikanterna eller författarna, men låt oss tala klarspråk: Lån, inspiration, klipp och klistrateknik - vi gör det ständigt, vad som uttrycks, det är vår gemensamma tradition eller icke-tradition. Och om det nu är så att det som uttrycks är utomordentligt fantastiskt så klarar vi oss utan det cyniska brödraskap som hävdar sin upphöjda rätt att småaktigt påpeka detta faktum. Är detta en fantastisk text? Är detta oerhörd musik? Ja det är det. Varför är det det?

Och nä, jag tänker inte exemplifiera. Jag skriver hur fan jag vill här, för här får jag fanomej inte betalt. Rövhål!

Ojämn

2008-06-10T14:58:00.000+03:00

Jag gillar att dröja kvar i en sång, att förlänga den för att få den att stanna kvar. Det är en omöjlighet. Den tar slut vare sig man vill eller ej. Men att få dröja i den - det är vad jag vill, att få dröja sig kvar. Att stanna kvar och stanna kvar. Dra på stavelserna, dra ut på takterna och bli ojämn och ostrukturerat taktokänslig. Därmed blir JAG ojämn. Jag gillar att vara ojämn. Jag gör ojämn bra.

Det är bara en sak.

2008-06-10T11:14:00.000+03:00

Det är bara en sak. Jag kan bli trött på det här att: ”jag brukar sätta en sorglig text till en glad melodi. Det blir mycket bättre. Det ena fördjupar det andra.” Jag fattar inte det här att dela upp allt i glatt och sorgligt. Svårt och lätt. Det ena är väl det andra lika mycket och olika mycket för olika människor och djur. Främst kaniner. Och pandor.

En ask i en ask i en ask

2008-05-21T11:51:00.000+03:00

Uppfattningen av hur människor beter sig är oerhört endimensionell – och jag tvekar inte att vara mycket generell, jag tror att det stämmer ganska bra enligt mina egna högst ovetenskapliga undersökningar. Jag är inte annorlunda, jag felar också - oavbrutet. Beteendet är avgörande för hur vi tolkar eller dömer en människa. Vi ser en människa som bruten, krökt, om den har en krokig rygg; om hon dessutom säger att det var bättre förr, att ”jag lever i det förflutna, det var där jag hade mitt liv” -blir genast reaktionen att denna människa är en tragisk människa, att hon inte har något vidare liv, att det är en lögn, ett falsarium, och att vederbörande borde rycka upp sig, sträcka på sig och inte uppta sin återstående tid till det förflutna. Vår reaktion blir metaforisk. Och ryggradsmässigt fördomsfull, kanske man kan lägga till. Man slår ifrån sig. Men denna människas inre liv kan vara så oerhört mycket rikare än det ”reella” liv som du och jag själv lever. Jag säger inte att det behöver vara så. Jag säger bara att vi vet så förtvivlat lite om varandra. Och att det är en stor och fin drivkraft, en underbar början, en springande punkt, till att lära känna en annan människa.

Först tack, sen en nyhet...

2008-05-19T14:09:00.002+03:00

Ett.
Först vill jag rikta ett stort tack till Mattias Larsson och Douglas Holmqvist för den weekend-inspelning som gjordes helgen v. 20 i Ystad. Bättre kan man inte ha det. Att få både fullt engagemang på uppgiften och så jävla trevliga personer att sitta och snacka med - samtidigt - är få förunnat och jag tackar alla de omständigheter som gjort att jag träffat dessa båda. Detta är det första steget mot det tredje albumet med namnet "Den springande punkten." Jag tror det kan bli bra, vad det lider.

Två.
Nu finns L. T. Fisk med i en bok. Skribenterna Bengt och Joel Eriksson har skrivit tre böcker om Svenska sång- och rockpoeter. I tredje och sista delen finns även ett kapitel ägnat L. T. Fisk. Jag har ännu inte läst det, men ni kan läsa lite om boken här i alla fall.

Eudora Welty

2008-05-07T14:43:00.000+03:00

"When I think of something, I put it into a narrative form, not in analytical form, and so anything I say would be artificial. Which reminds med of an Armenian friend of mine, an artist, who told me that his dreams all happened in the same place. When he went to bed, he´d imagine himself on a sled going down a steep hill; at the foot of the hill was a little town, and by the time he reached it, he was asleep, and his dreams happened right there. He didn´t know why or how. And to go to the ridiculous an yet the sublime, there´s W.C. Fields, who read an analysis of how he juggled. He couldn´t juggle for six years afterwards. He´d nevere known that was how it was done. He´d just thrown up thee balls and juggled."

Eudora Welty från en intervju i Paris Review

Skivaffären Då och då

2008-05-02T10:04:00.000+03:00

Det blev en fin kväll. Den 1 maj. Det hade varit mycket folk i när skivbutiken Då och då slog upp sina portar. Och det var trångt även när L. T. Fisk sjöng och spelade. Men det var inte det som ville bli sagt. Istället: Ta er till Då och då - nu och nu. Öppettider: Ons-Fre 16.00-18.30 Lör-Sön 11.00-15.30 ????tror jag. Det är en superfin lokal, med härliga människor som säljer sjukt fina plattor till låga priser. Kliniskt fri från måsten och bör och ekonomiska lagar. Gå dit och köp, ta en kopp kaffe och snacka - alltså: S:T Knuts torg. Ni kan inte missa det. Då och då. Tack till er alla...

Det var bara havet

2008-04-30T12:56:00.000+03:00

"It was only the sea sounding weary
After so many lifetimes
Of pretending to be rushing off somewhere
And never getting anywhere."

Charles Simic

L. T. Fisk sjunger några sånger 1 maj i nyöppnad skivaffär

2008-04-30T09:18:00.000+03:00

Kom till en nyöppnad skivaffär i Malmö som drivs av Ass-MIke el. Micke Blinda el. Blinda-Micke el. Hos den blinda åsnan-Micke tillsammans med några goda vänner - den 1 maj. (Det är inte arbete, det är en gåva...)

Affären ligger alldeles vid S:T Knuts torg i Malmö. Kom dit och mingla - fast en i taget...det är en liten affär. Kring 18.00 sjunger L. T. Fisk helt opluggat några sånger.

So long

Människa smakar kalv

2008-04-23T12:41:00.000+03:00

New York Times reporter, William Buehler Seabrook, rapporterade kring 1930 om hur en bit människokött smakade. Han hade fått tag på det från sjukhuset i Sorbonne och det var från en frisk människa som hade dött i en olycka. Människoköttet tillagades och åts. Det här är hans rapport:

“It was like good, fully developed veal, not young, but not yet beef. It was very definitely like that, and it was not like any other meat I had ever tasted. It was so nearly like good, fully developed veal that I think no person with a palate of ordinary, normal sensitiveness could distinguish it from veal. It was mild, good meat with no other sharply defined or highly characteristic taste such as for instance, goat, high game, and pork have. The steak was slightly tougher than prime veal, a little stringy, but not too tough or stringy to be agreeably edible. The roast, from which I cut and ate a central slice, was tender, and in color, texture, smell as well as taste, strengthened my certainty that of all the meats we habitually know, veal is the one meat to which this meat is accurately comparable.”

Innerligheten

2008-04-09T11:38:00.000+03:00

Att vara kvar i innerligheten. Att våga stanna i det. Och lära sig vara kvar i det. Just nu är det det jag försöker klara av. Splittringen i mig är ständigt pågående. Men jag kämpar med att få vara kvar i innerligheten. Kanske är det därför jag annonserar ut mig själv till intima spelningar. Jag förknippar innerligheten med något intimt. När jag sjunger själv på rummet där mina instrument står. När jag vågar andas i sångerna. När jag inte forserar uttrycket. När jag vilar i sången. Att vara i innerligheten, där finns min styrka, när jag lyckas. Men jag försvinner ut i marginalen - hela tiden. Jag försvinner ut i: hur man bör göra för att vara bra. Men det handlar om innerligheten - kanske det övertygade. Och framförallt det övertygande. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Den känslan. Jag saknar dig.

Laguppläsning på Teater Weimar i Malmö

2008-03-31T12:29:00.001+03:00

Hanna Nordenhök, Leif Holmstrand, Oskar Ponnert, Per Engström, Andrzej Tichy, Christina Ouzounidis, Pär Thörn, Peder Alexis Olsson, Daniel Möller, Lotta Andgren, Mathias Kristersson, Emelie Carlsson Gras, och inte minst IDA BÖRJEL kommer att läsa ur Konsumentköplagen: Juris Lyrik på Teater Weimar på S:T Gertrudsgatan 4B i Malmö. Tiden är 19:00. Datumet är den 1 april. L. T. Fisk ska som utlovat prestera tonsatta lagtolkningar.

Hjärtligt välkomna dit och köp boken som är en sensation.

Det går bra att beställa mig

2008-03-19T12:26:00.001+02:00

Nu går det bra att beställa L. T. Fisk till privata fester. Vill man ha en intim spelning i sin lägenhet, sitt hus eller sin katedral så går det alldeles utmärkt. För mat, dryck, resa och 500 spänn (beroende lite på hur långt program man vill ha, givetvis), så är det bara att beställa. Jag är lätt att ha att göra med. Sitter tyst i ett hörn, i köksavdelningen eller kryptan om man vill - eller socialiserar mig med gästerna - om detta är behovet. Villkoret är att jag själv får lägga upp programmet. Man får kommma med önskemål, men det är inte säkert att dessa infrias. Det tillhör överraskningsmomentet och är det inspirerade i själva speltillfället. Tveka inte att höra av er till info@ltfisk.se. Vill du ha en upplevelse, som lugnar ner festen till ett minimum av rörelse - närmast en omärklig darrning, så är det här rätt för dig. Och beställ redan nu. Imorgon kan det vara försent.

med vänliga hälsningar
L. T. Fisk

Jag behöver inte be om ursäkt

2008-03-19T11:31:00.000+02:00

Det här är min accept. Jag skickar den till alla som har brevlåda. Jag accepterar. Jag accepterar att jag inte behöver be om ursäkt. Inte längre. Jag behöver inte ursäkta mig själv för mig själv för andra. Det är som vore jag 16 igen. Jag är inte längre 16 år, jag behöver inte be om ursäkt. Jag behöver inte vara till lags. Det andras tur nu. Nu gör jag som jag vill. Så får det bli som det blir.

Jag hörde när jag grävde...

2008-03-14T14:36:00.001+02:00

...och jag hörde när jag grävde, små stenar under naglarna, och jag hörde när jag grävde och det var det de sa, att man hör när man gräver, medan man gräver hör man, det var vad de sa och jag hörde mig själv något som jag skrivit - innan Duras, långt innan Duras, efter kronologiskt, men innan: "Man måste älska människorna mycket. Mycket, mycket. Älska dem mycket för att älska dem. Gör man inte det går det inte, man står inte ut med dem." ..och jag mindes att jag skrivit så, att jag skrivit så förlänge sedan, medan jag grävde i någon annan, medan jag grävde mig ner i någon annan, för att jag själv inte var till behag, i någon annan och där jag också hittade något annat jag skrivit, på annat sätt, något annat som David Vikgren skrivit:"Som av en ingivelse stiger man upp tidigt följande morgon. Plockar fram anteckningsblocket och pennan och sätter sig vid köksbordet. Till sin stora förvåning finner man att handen rör sig över redan nedtecknade skeenden."...och jag måste ha kommit ihåg det från en annan gång, jag måste ha kommit ihåg det, det det visade sig igen för mig här i dessa utdrag ur texter som jag nyss har läst.

Nya anteckningsblock

2008-03-11T10:12:00.000+02:00

Så är de inköpta. Nya anteckningsblock. Nya att lägga på hög. Nya att sätta ner små krumelurer - ofta oläsbara för alla andra - för att sedan glömma. Jag vet inte varför, men jag ska bli bättre på att förvara dem, att hitta saker i dem. Jag ska bli bättre på att samla upp alla dessa anteckningar. Men jag misströstar ofta. Det känns som om det är ett exem som man inte kan sluta klia på - det här med anteckningsblock.

Arkivbeständighet

2008-02-26T11:58:00.000+02:00

Arkivbeständighet hos papper. Arkivbeständighet hos magnetband. Det beständiga i alla mina anteckningar och brev, alla papper på vilka jag skrivit. Att tänka sig ett liv utan dokumentet, utan bevis på att man skrivit ner något som möjligen hänt, eller åtminstone tänkt på, eller aldrig tänkt på men skrivit ner ändå. Man måste gallra. Varför? Man måste kolla källorna. Varför? Det står en mening: jag kan läsa den. Om igen, om igen. Vad betyder den? Är det här vad som hände, verkligen, är det så jag kände? Kanske. Jag skrev det. Det upptog mig. Betydde det något? Möjligen. Inte säkert. Troligen som ett sätt att röra sig på: hantera stress, det nervösa, själva rörelsen, handen för pennan framåt, det blir ord som jag inte trodde jag kunde, som jag absolut inte förstod - som om det betydde något. Dokumenthanteringen är katastrofal nuförtiden. Slarvig har jag alltid varit. Jag läser aldrig det här. Det ligger papper överallt. Jag läser dem aldrig. Sällan. Jag har brev från en tid jag inte kan gå in i igen. Jag har brev och jag kan försjunka i dem, men det tar mig emot. Jag ser ut över området. Över planen springer en pojke. Han kan vara fem år. Han kan vara 6. Han har sett ett tvättställ som han kan hoppa upp på. Det är grönt, mörkt grönt. Han hoppar upp på det. Sätter sig till rätta. Bokstäverna som var en rörelse i armen. Som var sentimental regression. Som var hopp om kommunikation. Som var mystifikation. Det vårdande har fått stå tillbaka för det ordnade, för förteckningarnas noggrannhet. Fotografierna ligger tillsammans, de vita kanterna bildar rutmönster. Trodde vi att vi skulle lyckas? Jag tror det. Kanske var det det vi gjorde.

Det här med podcasts

2008-02-20T09:56:00.000+02:00

Det här med podcast. Det får bli nästa projekt, efter detta det sista i mitt förra projekt. Podcast. Enklare inspelningar. Kanske med tal. Inbjudna gäster. Något annat i alla fall. Som ett månadsprogram, eller varannan vecka att lägga på en hemsida. Jag gillar det fysiska i en lp eller en cdskiva, konvulut, texter att bläddra i, kanske bilder, allkonsten, helheten. Men jag är inte heller anal. Jag kan ändra mig. Det viktiga för mig är dokumentationen. Att få något klart. Att kunna göra bokslut. Gå vidare. Lämna. Det här med podcast - om jag lyckas med det tekniska - kan bli en utväg.

Tillbaka från Luleå

2008-02-04T16:47:00.001+02:00

Tack till mina reskamrater Per Bergström, Anders Bräck och Andrzej Tichý. Ni gjorde resan kort och mycket trevlig - trots min besvärande halsåkomma.

Tack också till Linn Hansén - jag glömmer ett namn där i mitten - men kom ihåg det namnet tillsammans med Andrzej Tichýs när deras böcker kommer ut i år. Linns på Pequod och Andrzejs på Bonniers. Både Linn och Andrzej gjorde fenomenala uppläsningar. Andrzej Tichys uppläsningar kände jag till sedan förut. Men Linn var orubbligt säker och cool och det hon läste vill jag läsa nu.

Ni kan läsa om hur någon upplevde det här - och visst här är en del faktamissar och sådär, som att jag skulle besjunga en promenad i Malmö, och de båda andra har nog också en del invändningar - men ändå...

Klicka på rubriken och kom till Norbottenskuriren!

Sar vi

L. T. Fisk i Luleå - på fredag och lördag

2008-01-31T09:46:00.000+02:00

Jaha. Nu på fredag och lördag (och söndag) kommer L. T. Fisk göra Luleå darrigt av lycka. Informationen har varit en smula knapphändig, men det som står klart är att ett uppträde tillsammans med en bunte skånebosatta författare kommer att göras på Kulturens hus i Luleå. Dessutom en presskonferens på fredagen klockan 13 - där undertecknad är belagd med munkavle om jag inte sjunger svaren. Ni är givetvis hjärtligt välkomna till Luleå. Vi kommer att finnas på lite olika ställen, gå runt och fråga, så hittar du oss säkert.

Pretentiösa meningar en verksamhet inom sången

2008-01-29T15:27:00.000+02:00

Det som är viktigt säger man annorlunda.
Jag har blivit beskylld för att vara väl pretentiös. Jag har försvarat mig med att
pretentiöst kommer av
pretentioner och pretentioner har jag rätt att ha, framförallt på det jag själv gör, men även givetvis på andra.
Men det är tvetydigt, det
är jag medveten om.
Att vara pretentiös innebär i dagligt tal oftast: en
som tycker sig förmer, som tar sig an ämnen som är lite överskruvade och
för seriösa intill koketteri.
Mycket möjligt att jag gjort mig skyldig till detta. Själv menar jag inte det.

Med överhängande
risk att låta som Jan Malmsjö: Jag har
aldrig tyckt mig
förmer, snarare förmindre - vilket ibland har varit
koketteri,
ibland äkta.

Jag har inte tagit mig an överskruvade ämnen -
det är inget nytt jag kommer med, inte alls - möjligen hur/på vilket
sätt det blir sagt/sjungs.

Seriös är jag, men jag kokettererar
fan
inte med det.

Vi pausar här och ser åt akademin, som säger
så
här:

PRETENTIÖS
© Svenska Akademien,
uppdaterad:2007-12-13[Webbversionen är
inte
slutkorrigerad.]
SPALT:
[P1807]
[tryckt år
1954]
pret¹aŋʃø⁴s l.
pre¹- (pretanngtschö's DALIN),
adj.-are. adv. -T. ( -siös 1892. -tiöa 18oa osv.) [jfr t. prätentiös, eng.
pretentiovs; av fr. pretentieux (f. -euse) till pr–tention (se PRETEN-
TIoN)]adj. till PRETENTiON: anspråksfull, fordringsfull, fordrande;
äv.:
förmäten; särsk. dels motsvPRETENTION 4: överdrivet
anspråksfull,
som göi
anspråk på att vara fin o. förnäm l.
förstklassig
l. högtstående;
dels motsv.
PRETENTION 5 slutet: som
har stora anspråk
på komfort,
bekvämlighet,
avlöning o. d. CHORGUS Brcf
128 (1803). (Cygnaus) hade . . redan fått nog af . . det pretensiösa
lifvet
bland idel celebriteter. ENERVANDER (1892) hos CYGN"EUs 11:
209.
En
öfvermages tillgjorda tvifvel och pretentiösa smädelser
mot
moraliska
värden. 2NF
18: 1475 (1913). De flesta
dumbommar äro . . pretentiösa,
om de icBe direkt äro
slavsjälar.
ENoSTRö M Nak.
299 (1934). – särsk. om stil l. konstnär l. skribent l- konstnärligt l.
litterärt värk o. d., närmande sig bet-: tillgjord, affekterad. Det mera
polerade, pretentiösa och om besegrade svårigheter talande i
Alexandrinernas Epopeer. Lycemn
I. 2: 82 (1810). Akta er väl för att .. använda en så dunkel så indirekt och
så
pretentiös stil: Verd. 1887, s. 282 Pretentiösa
dramatiska effekter. SvTdIusF
1926, s. 78 Av le dn. : PRETENTIÖSHET, r. l. f. ÖSTERGREN (1935). PRETENTLIG, se pertentiig.
"

Å ena och andra sidan. Något som kan verka pretentiöst är att jag vidhåller att kalla mina sånger sånger och inte låtar. Det är givetvis koketteri. Men också någon sorts överlevnadsstrategi. Mina låtar är viktigare för mig än vad de är för dig - än så länge. De har inte vunnit något större genomslag i folkdjupen, inte sålt för mångmiljonbelopp, inte varit räddningen för skivbranschen. Alltså: De är viktigare för mig, än de är för allmänheten.
Om vi då gör tankeexperimentet ( och då menar jag verkligen tankeexperimentet) att mina sånger skulle få genomslag i de breda lagren, om de skulle börja sjungas av fler än en handfull, om skivorna skulle börja sälja och generera en fullt värdig inkomst så att jag skulle kunna tjäna pengar på verksamheten, om Staël von Holstein skulle ge mig kulturrådspengar och skriva brev till Herr L. T. Fresk - om så vore fallet, i tankeexperimentens förlovade land, alltså, verkligen, skulle sångerna troligen förbytas i min vokabulär till låtar. Högstämdheten har ett pris som inte går att betala då man börjar tjäna pengar - eller skulle jag kanske vara så kufig, även då, med pengar på fickan, att jag med en verksamhet som både utmanade och roade och betalade mig bra, att jag kunnat behålla detta högstämda ord sång istället för låt? Tja, vad vet jag. Kanske det kanske.

Syster Coritas regler

2008-01-24T14:14:00.000+02:00

Det pågår en utställning, just nu, på på galleri SIGNAL i Malmö av och om Syster Corita Kent -konstnär som levde mellan åren 1918 och 1986 - som bland annat var lärare på Konstinstitutionen på Immaculate Heart Collage i Los Angeles . Jag har inte varit där, alltså varken i Los Angeles eller på Signal. Men jag hittade detta och tyckte om det just nu. Och jag gillar verkligen namnet Immaculate Heart. I övrigt: Det kommer nya regler nästa vecka...

Rule I
FIND A PLACE YOU TRUST AND THEN TRY TRUSTING IT FOR A WHILE.

Rule 2
GENERAL DUTIES OF A STUDENT: PULL EVERYTHING OUT OF YOUR TEACHER. PULL EVERYTHING OUT OF YOUR FELLOW STUDENTS.

Rule 3
GENERAL DUTIES OF A TEACHER: PULL EVERYTHING OUT OF YOUR STUDENTS.

Rule 4
CONSIDER EVERYTHING AN EXPERIMENT.

Rule 5
BE SELF DISCIPLINED. THIS MEANSFINDING SOMEONE WISE OR SMART ANDCHOOSING TO FOLLOW THEM.TO BE DISCIPLINED IS TO FOLLOW IN A GOOD WAY.TO BE DISCIPLINED IS TO FOLLOW IN A BETTER WAY.

Rule 6
NOTHING IS A MISTAKE. THERE’S NO WIN ANDNO FAIL. THERE’S ONLY MAKE.

Rule 7
The only rule is work. IF YOU WORK IT WILL LEAD TO SOMETHING. IT’S THE PEOPLE WHO DO ALL OF THE WORK ALL THE TIMEWHO EVENTUALLY CATCH ON TO THINGS.

Rule 8
DON’T TRY TO CREATE AND ANALYZE AT THE SAME TIME. THEY’RE DIFFERENT PROCESSES.

Rule 9
BE HAPPY WHENEVER YOU CAN MANAGE IT. ENJOY YOURSELF. IT’S LIGHTER THAN YOU THINK.

Rule 10
WE’RE BREAKING ALL OF THE RULES. EVEN OUR OWN RULES. AND HOW DO WE DO THAT? BY LEAVING PLENTY OF ROOM FOR X QUANTITIES. JOHN CAGE HELPFUL HINTS: ALWAYS BE AROUND. COME OR GO TO EVERYTHING. ALWAYS GO TO CLASSES. READ ANYTHING YOU CAN GET YOUR HANDS ON. LOOK AT MOVIES CAREFULLY, OFTEN. SAVE EVERYTHING IT MIGHT COME IN HANDY LATER.

THERE SHOULD BE NEW RULES NEXT WEEK

Vaken

2008-01-24T09:23:00.000+02:00

Jag försöker dricka sprit. Jag försöker hålla mig vaken. Jag försöker stanna i tillståndet. Jag försöker diskutera vad jag tror mig kunna. Jag försöker andas. Använda magen. Balansera. Jag försöker längta. Jag försöker seriöst finna mig i att finna mig i. Jag försöker reagera på vad folk säger till mig. Jag försöker ställa till med kalas. Jag försöker trivas. Jag försöker somna, ofta. Jag försöker sitta uppe och läsa böcker jag borde ha läst. Jag försöker lyssna på radio flera gånger i veckan. Jag försöker att inte titta på teve. Jag försöker skapa mig en dräglig tillvaro. Jag försöker skicka brev. Jag försöker ringa. Jag försöker hålla kontakten. Jag försöker travestera människor jag uppskattar och beundrar. Jag försöker se på mig själv som någon annan. Jag försöker dricka sprit.

Den springande punkten#2

2008-01-17T14:34:00.000+02:00

"I´m the closest thing I have to a voice of reason."

Det här sjunger Bill Callahan på näst sista spåret av sin skiva "A river ain´t too much to love". Det är en springande punkt. Att avskilja sig som människa så mycket - beskära sig så mycket - att anse sig själv vara det närmaste man kan komma en förnuftig röst. Och vad det innebär, vad det blir för typ av människa, och att människor fungerar ofta så. Jag också. Jag hade troligen kunnat säga en sådan sak, för 10 år sedan (det är roligt sagt, det är inte det jag är ute efter, här handlar det om en springande punkt till det arbete som jag håller på med). Att bestämma sig för att lyssna på bara sig själv och vad som händer då. Är det bara dåligt? Är det bara bra? Troligen varken eller. Berorende så mycket av annat. Beroende av att man inte är beroende, av att inte möta motstånd, av att inte pröva, av att umgås med människor som man inte trodde man hade saker gemensamt med, och kanske inte heller har det. Ingen aning. Men jag vet att det var det här som landade i mitt knä och som jag blev intresserad av.

Den springande punkten#1

2008-01-17T11:29:00.000+02:00

Verandan

Två liter hummar i mig.
Jag dröjer kvar i stolen, på verandan, innan jag släcker.
Jag vred på bevattningen, skruvade med underarmen; såg en regnbåge där slangen läcker.
Det är som med potatisplasten ute på fälten. Det ser ut som vatten, men är inte vatten.
Jag vrider mina händer, som en man med gamla händer, och stirrar ut i natten.
Jag utgick från noll och nu är jag här igen.
Ända in i slutet har jag ett val att göra.
Pipan i munnen eller i örat.
Och jag vrider mina händer, som en man med gamla händer, och stirrar ut i natten.

Den här sången var med på min förra skiva, "Man måste veta när man ska sluta" och jag blev rätt nöjd med hur den blev.

Och det var något med detaljerna som jag gillade. Att man skruvar med underarmen, som jag själv gjort då jag varit skitig om händerna eller för att jag inte gillade att ta i något för det kändes obehagligt. Att man då istället använder en annan del som inte direkt är avsedd för att användas på det sättet. Att det finns en poäng i att använda saker och ting på andra sätt än man brukar, för att det ska hända något som man inte väntade sig.

Men också: Att man vrider sina händer som en man med gamla händer - att händerna är på något sätt det vi använder i de flesta sammanhang - när vi äter, när vi knullar (ja, inte bara, men också) när vi klappar om våra vänner, när vi smeker en kind, när vi arbetar - och att vrida sina händer när man mår dåligt är inte bara ett bevis på att man mår dåligt, har ångest osv, utan ett sätt återfinna lugnet, att ta kontroll över situationen, genom att vrida sina händer omvarandra, att känna på sig själv, att beröra för att hitta en punkt som är fast.

Det har jag velat utforska mer, och det är det jag sysslar med just nu. Att placera mig i en situation som jag inte känner mig riktigt hemma i, för att se om något kan hända som jag inte väntade mig. I värsta fall blir det ingenting alls. Men jag tror ändå, än så länge, att det faktiskt kommer att bli något.

Men också att hitta värmen i att beröra, att våga ta orden som är ovana och hitta beröringen i dem, att hitta punkten som hela tiden rör sig och vila i det.

När jag skrev det där med att vrida händerna (och nu mina vänner är det självbiografiskt! kryss i taket) så tänkte jag på min morfar, som hade de mjukaste, varmaste händer som jag någonsin känt. Stora labbar som han brukade placera på sin mage när han satt - han satt mest, faktiskt! - och han lät sina tummar gå runt varandra. Och det ljud som uppstod, ett varmt gnisslande, fissande - det var det jag tänkte på när jag skrev Verandan.

Den springande punkten

2008-01-17T11:24:00.000+02:00

Under rubriken 'Den springande punkten' kommer jag här i fortsättningen skriva om saker som fått mig att inleda min undersökning av Den springande punkten - som är min kommande skivas namn. Välkomna att läsa.

Vad man tänker när dagen börjar

2008-01-17T09:29:00.000+02:00

Vad tänker man när man börjar dagen? Alla saker man borde gjort, dagen innan. Och de saker man borde göra idag, plus (!) de andra sakerna som man underlät sig att göra dagen innan. Det där skulle bli en ohållbar överlevnadsstrategi i längden. En sådan lista skulle fyllas på och fyllas på, och hade man varit behäftad med ett svagt psyke, hade man med all säkerhet gått under.

Det här funderar jag på: När går anpassningen för överlevnad över i livslögn? Och är det inte så att den som lever en sorts livslögn själv är så oerhört medveten om den, att om man hela tiden går och rackar ner på sig själv, så kommer man inte ha ett särdeles värdigt liv - det är därför man anpassar sig till sitt nuvarande liv - alltså livslögnen enligt den, för att inte bli en outhärdlig människa för andra än sig själv. Kanske ska man alltså ställa om frågan: När går livslögnen över i anpassning för överlevnad?

Konstrar

2008-01-16T12:32:00.000+02:00

Jag vet inte jag. Här går man omkring och tror sig vara något, och så är man inte det. Jag skriver, för fulla muggar, om saker som jag inte har någon aning om, men som hela tiden upptar min vakna tid. Som inte tappar mig ur sikte. Jag kan inte släppa det, inte slappna av i att det här med dagdrömmeri INTE är comme il faut - för en man i min ålder och ställning. Fantasin, skrivandet, bygger på dagdrömmeri kring läsandet av Emily Dickinson. Funderingar har rest sig kring minnet och tiden och glömskan och allt det där som hela litteraturen är fullständigt fullsmockad av och som väl egentligen inte gör en enda människa glad. Men i vilket fall - det är funderingar som har rest sig, i arbetet med att skriva sånger, lovsånger, jubelsånger, till ett liv "dåligt" levt - ett liv som begränsats till få utflykter med en radie av, möjligen, i bästa fall, 10 mil. Ett liv så fyllt av begränsningar att varje mening får en radikal betydelse - en insikt som: "en inbillad klarhet är bättre än ingen alls" eller "anledningen till att jag kan älska andra är att jag ingnorerar vad de verkligen menar" resonerar mot vad vi säger och vad vi menar. Det handlar om darrande högerhänder, om munnar, om bruset som hon befinner sig i, om känslan eller föraningen om att "det immanenta förväntar vad det transcendenta förstår". Hela tiden detta: Som om. Och jag går här och det värker i varje pinal som jag omger mig med, och fantasin släpper aldrig greppet om mig, och jag har inte den tid jag önskar, och jag vet att det hela tiden kommer an på mig själv och jag förstår att alla de här irrgångarna jag har snurrat in mig i slutar hos mig själv. Men jag hade inte kunnat göra det här på något annat sätt, inte just nu och det retar mig intill feber. Jag trodde jag var en enkel människa. Det är jag inte. Jag konstrar.

L. T. Fisk på Stanzas femårsjubileum - på torsdag kl. 20

2007-12-11T11:27:00.001+02:00

L.T. Fisk på Stanzas femårsjubileum

Tillsammans med författarna Matilda Roos, Per Thörn, Åsa Maria Kraft och Sig Larsson, firar L. T. Fisk Stanzas femårsjubileum från scenen.

Välkomna dit och lyssna på honom - ackordcittra och piano blir instrumenten. Svängigt är inte ordet.

Hoppas vi ses. So long.

Du har väl läst dagens Nemi? MSN Serier

Kolla in smaskiga paparazzibilder & senaste kändisnyheterna! MSN Kändisnytt

På Viktoria i Malmö

2007-10-30T13:04:00.000+02:00

För en god sak - Jonas Berghs bokssläpp "Ett hål i huvudet där ljuset tar sig in" - spelar jag några sånger iförd huckle och damasker. Skägget är där för att förstärka ljudet. Jag är förmodad hela jag. Förmodad och ogrundad i mig själv. Jag, falska människa.

Kom dit, vet jag. För Jonas och din egen skull. Hans bok är fin. Jag har sett omslaget. Den väl värd att köpas. Och du får Andrzej Tichy, Pontus Lindh, Åsa Bällsten på köpet, allt i etttvåtre.

Jag ser fram emot spelningen. Det kan bli spännande.

Gå till jonas blogg och läs mer: http://jonasbergh.blogspot.com/

Det finns en mening och en riktning i mitt liv

2007-07-26T12:08:00.001+03:00

Det här är bara ett test. För att fullfölja min osynlighet återgår jag troligtvis in i anonymiteten ett tag till. Jag vet inte vem som läser här. Få är ni, men jag lovar att återvända med förbättrat självförtroende och nytt material så snart jag bara kan. Jag har hamnat i limbo i ny musik. Det är underbart och spännande och ställer helt andra krav på mig själv, vilket jag givetvis inte hade räknat med och vilket jag givetvis måste lära mig att hantera. Jag ska slutföra den triologi av album som jag satt mig för att göra. Jag har samlat anteckningar och material till detta album sedan i fjolhöstas. Det har blivit en ansenlig mängd skräp. Men också ett och annat med potential. Jag hoppas kunna sätta mig på pianostolen under en period och bara jobba fram arbetsmaterial som jag under höst och vår kan förädla och därefter till hösten 2008 kan spela in och ge ut. Och detta är absolut början på något nytt. Det enda jag kan säga klart: jag är entusiastisk; jag är utmanad. Det finns en mening och en riktning i mitt liv.

Efter morgonandakten

2007-06-21T12:26:00.000+03:00

Lovad vare du som befallt oss att underordna oss kommersens och politikens eviga reglemente. Prisad vare du som håller oss bolstrade i självömkan och handlingsfrihetens sömn. Varje dag vaknar vi in i påfågelropen från inbäddade journalister. Vi harklar oss men ber inte om ursäkt, istället: vi fortsätter läsa i texten som vi skriver. Vi viskar när morgonen kommer, inte för att undvika att väcka någon, utan för att vi ska kunna tala om det vi önskar. Vi viskar till oss själva för att vi är de enda som lyssnar. Men vi har slutat att höra. Hörandet är konserverande; lyssnandet lyfter locket och låter oss pysa ut, natt efter natt, dag på dag. Vi lovsjunger sången, vi vaktar sången. Innehållet är inget, sången är handlingen. Den handling som är den yttersta.

Så länge så

2007-06-18T09:44:00.000+03:00

Det var länge sen. Hurede. L. T. Fisk vill bara tacka för försynen. Och att folk ser efter honom. Att de hör av sig och tänker på honom. Han blir en tacksammare människa. L. T. Fisk spelade konserten vilket renderade i flera sålda skivor. För det ska ni ha tack. Det gläder en enkel själ, en sorglig skepnad av en medelålders man, vit också. Och man. Sa jag det. Han är man och vit. Och norm. Och familjeförsörjare. Men han blev glad, han blev bekräftad av likaledes män i ett flertal åldrar, av samma typ och samma släkte och för det måste man vara glad. Alibi fanns. Och även alibit verkade gilla L. T. Fisk och det gjorde honom glad. Och man måste kunna problematisera ett problem utan att det blir ett problem för en själv, för L. T. Fisk var glad och happy, happy. Sicket priveligium, liksom. Och han gjorde ett fint jobb. Han genomförde och stängde shopen när det var som bäst. Absolut. Han var professionell i sitt framträdande och kunde sångerna utantill, kunde sjunga dem utantill. Absolut.

Så att det. Länge sen. Hurede. Somnar i sängen och vaknar på soffan. Joodå, satt. Och en av de båda sångerna som jag pratat om här är nu klar, jag tror det, den är klar, färdig, ska bara lära mig den nu, kunna den som ett rinnande vatten, ska kunna väcka mitt i natten, som multiplikationstabellen, jodå, ett rinnande vatten. Det är det proffessionella sättet, att spela på. Jodå, satt. Vi hörs.

En spelning, på min ära

2007-06-08T09:33:00.000+03:00

På lördag, den nionde juni, spelar L. T. Fisk på Författar-VMs fest på Hipp i Malmö. Författar-VM är en sammankomst där fotbollsspelande författare samlas och spelar och läser och diskuterar texter och dricker ibland och äter ibland och har förhoppningsvis trevligt. I detta illustra sällskap har alltså L. T. Fisk blivit inbjuden och ska för troligen första och sista gången spela inför en internationell publik. Det är honom en stor ära. Alltså, ni som känner er manade och utmanade av detta jippo bör svänga förbi Hipp. Klockan sex börjar det. Kom gärna dit.

De varmaste hälsningar

Sällan och väldigt lite - rapport

2007-05-28T11:36:00.000+03:00

Ibland har jag väldigt lite att tillägga. Det där med att man ibland borde tala för att det inte ska vara så mörkt. Det är osmart att hålla käften. Men det kan vara lika osmart att säga någonting. Vad jag än säger, så är jag inte färdig. Igår läste jag, mycket trött, i Thomasevangeliet och kom på något bra. Jag klottrade i mitt anteckningsblock. Idag ser tankarna inte lika klara ut. Idag är det något annat, och inget jag kan använda. Abrakadabra, abrakadabra, här och där, där och här. Thomas alltså, som tvilling till Jesus, som den mindre helige, den som inte blev sonen, men som hade öron, att höra med.

Jag tänkte på det, varför man skriver och sjunger. Jag tänkte på det och det har varit en röd tråd. Jag tänker inte tvinga någon på något. De som hör mig sjunga, behöver vilja höra det jag sjunger. Det måste finnas en vilja, en öppenhet. Vill man inte, kommer man inte. Jag slår aldrig in dörrar. Jag är exklusiv. Det betyder inte att jag är otillgänglig, eller svår. Det betyder: jag är inte för alla. Men alla kan lyssna. Jag har blivit beskylld för att vara pretentiös. Det är ingen beskyllning. Det är en trivialisering. Och jag kan hålla med. Jag har pretentioner på det jag gör. Jag är nogaräknad. Jag är inte humorlös. De som inte märker klyvningen, dubbelheten i orden, de jag sjunger, har inte öron att höra med. Flamsar gör jag inte. Inte när jag skriver sånger. Men jag kan vara flamsig. Jag kan vara dryg, absolut. Tråkig, visst. Seg och vidrigt självupptagen, varför inte. Jag tror att jag för tillfället försöker beskriva bruset. I bruset ligger det avgörande, den springande punkten. Men hur besjunger man detta? Utan att det blir brus i sig självt. Så att det blir livsbejakande.

Jag har sjungit om vändpunkter och dubbelheten i existensen, detaljen som ger förändringen i Som ljus genom galler. Jag har sjungit om avgörandet, om handlingen, om självmordet i Man måste veta när man ska sluta. Nu vill jag sjunga om det drivande, det vackra, om livsvilja i utkanten av händelsernas centrum. Livsvilja utan framgångens och framtidens utropstecken. Att leva och vilja leva enbart i vardag och minne, inte i framtid och förändring. Som ett försök att skriva och besjunga ett liv som inte är eftersträvansvärt enligt tidens normbildning. En bortglömd människa, som faktiskt trivs med det försvinnande. Jag vet inte om jag lyckas, jag tror det inte. Men det är med detta jag arbetar.

Vad är det vi frågar efter

2007-05-16T10:48:00.000+03:00

Man måste komma ihåg att alla försök att omfatta saker är fåfänga. Det betyder inte att vi ska neka oss själv en sådan uppgift. Jag har skrivit det innan, och jag gör det igen: det som driver merparten av oss är fåfänga. And that´s not a bad thing. Fåfänga ser ut olika på olika människor.

Vissa är som Rufus Wainright med prålet hängande utanpå kläderna och omfamnande allt. Andra är möss med social fobi. Men också de klär upp sig när de ska träffa en musfröken eller mussnubbe. Också de klär upp sig när de ska gå på konsert eller uppläsning. Också de höjer sig när de läser något av någon som är smartare än dem själv.

Frågan är om vi behöver fråga oss så mycket varför vi gör saker som vi gör. Jag vet. Det är korkat att säga så, därför att det finns många människor som gör illa andra människor som verkligen borde ställa sig frågan varför de gör som de gör och i bästa fall omvärdera. Men det händer ju inte (det händer visst, men bare with me for the sake of the argument). De omvärderar inte, de analyserar inte. Så varför ska jag?

Det finns säkert förklarliga skäl och anledningar till att jag sitter och försöker sätta ihop ett nytt album som inte kommer att sälja och som jag inte kommer att tjäna pengar på och som kommer bli en angelägenhet i bästa fall för mina vänner, några recensenter - möjligen - några utomstående och mina föräldrar. Men är dessa skäl något jag behöver utreda? Är det något jag borde grotta ner mig och försöka komma till klarhet med för att kunna gå vidare med mitt liv? Jag tycker jag inte det.

Den psykologiserande analysen är inte lustfylld. Därför. Jag finner det lustfyllt att försöka sitta och komma på en rad eller två som går att sjunga för full hals. Därför. Jag finner det livsförhöjande att spela för en handfull människor som faktiskt kommit att lyssna på det jag har fått ihop på kammaren. Därför. Jag finner ord och toner och ljud intressanta och jag älskar att läsa och komma på saker och anteckna, anteckna, anteckna. Därför, därför.

Jag har ingen agenda, nä, jag har faktiskt inte det. Jag vill slutföra ett projekt som har funnits med mig sedan jag var 23 år, men då inte visste hur det skulle bli och låta och då jag verkligen inte visste vad jag gjorde (till skillnad från nu, mind you!); ett projekt som innebär tre samlade skivor inspelade under 6 år av mitt liv. Efter det vet man inte. Då kanske det infinner sig en depression, en Lars von Trier-depression. En vad-ska-jag-göra-nu-depression. Då infinner sig något annat. Det är slutet.

Jag har aldrig tagit särskilt mycket kort på mig själv. Jag har inget album där jag samlar på mig själv, bilder ur mitt liv. Därför: jag lämnar över de här skivorna, högarna med skivor som står på vinden, till min son. The legacy: Jag gjorde det här. Det var inte många som hörde det. Det var inte många som brydde sig. Men jag gjorde det ändå. För att jag kunde. För att jag ville. För att jag är pupillen i ett påfågelöga på en påfågelfjäder.

Tonen ljuder genom landskapet

2007-05-08T14:58:00.000+03:00

Det är svårt det där med att veta vad man håller på med. Att hålla huvudet högt i elakt spel. När man försöker göra något så bra man bara kan, utan att ha en jävla aning om vad det egentligen är man vill åt, mer än att det är något man vill åt. Just nu försöker jag skriva klart två sånger. Jag flyttar från ena sidan till andra, stryker ett ord och skriver dit det igen, flyttar det därefter till andra sidan ett "och" och lägger till "ljuset i nacken". Det fungerar inte det heller. Det finns här rakt framför mig men det fungerar inte. Det håller inte - men vad är det då jag vill ska hålla? Jag vill inte ha budskap och jag vill inte ha flum. Det ska vara klart det jag skriver, men inte självklart. Jag vet att det innehåller något, men samtidigt är det helt tomt, det är orden som jag flyttar fram och tillbaka som försöker hantera sin plats i sången men som inte riktigt lyckas.

Jag sjöng först till cittran igår, uppe på arbetsrummet. Den börjar fungerar väldigt bra, cittran. Jag börjar lära mig att hantera den. Den inbjuder till enkelhet, och till tonlandskap där jag aldrig tidigare vandrat. Jag sjöng där, men jag får inte till precisionen, det exakta och det tydliga som krävs i en så skör sång.

Därefter satte jag mig vid pianot och spelade samma sak. Och tonerna träffade plötsligt rätt och jag förstod var jag var för en liten stund. Nu är det försvunnet igen. Men jag fortsätter att sjunga. Det är i sången det finns.

Växelbruk. Sången driver skrivandet och tvärtom. En samtidighet som absolut inte är naturlig, men organisk. Det tar lång tid för mig. Jag petar och petar och det tar lång tid och det går inte fortare, jag kan inte fortare, jag önskar jag kunde fortare. Kanske om jag arbetat heltid, inte ens det är säkert. Jag skriver långa anteckningar, provar, minst 20 versioner av varje sång. Minst. Visserligen rör det sig ibland bara om ett ord eller två. Men det är olika versioner lik förbannat. Ibland faller något sig självklart, men väldigt, väldigt sällan. Och de sällsamma gånger det händer inträffar allt mer sällan.

Det är frustrerande, men ibland, när jag slappnar av och inte längre tänker att jag är huvudpersonen i mitt eget liv, när jag släpper på tanken på mig själv som hjälte, så är det befriande. Det får ta hur jävla lång tid det vill, bara det blir bra. Problemet är att det fungerar inte så. Man måste slutföra saker, annars blir det inte slutfört. Det kan tyckas vara en floskel och en uppenbar sak att skriva, men det är viktigt att sätta punkt, annars blir det inget och blir det inget, då blir det något annat och det kan vara svårt att hantera - det hade varit omöjligt för mig att hantera, tror jag, så mycket dröjer jag mig ändå kvar i verklighetens skum.

Det blir på många sätt ett religiöst (utan religion) album (Vilket är helt omöjligt och fullkomligt idiotiskt att säga någonting om, eftersom jag inte har en jävla aning om varthän det kan barka.). En Stilla Mässa. Rösten är central, både ur sångbarhetssynpunkt och innehållsmässigt. Den enskilda rösten, rösterna runt om oss, tingen, omgivningarna, men också tonen, ljuden i allt som omger oss. Det där med ljudet, field recordings, har jag inte lyckats komma på hur det ska kunna fungera. Det får inte uppfattas som påklistrat. Samtidigt är det ju påklistrat. Det är ju allt som ska orkestreras.

Jag är en sån fanatisk nedstrippare och har av någon anledning alltid varit. Jag har alldeles för stor tro på sången i sig (som Kant så vackert skrev om, nä, fan det var tinget i sig, eller hur var det nu, ah). Eller möjligen för liten tilltro till allt. Det ligger mig i fatet. Jag skulle vilja vara lite blippetibloppare, laptopare. Och jag älskar orkestermusik har jag förstått. Det stooora ljudet.

Som när man lyssnar på de här stora svenska kompositörerna som spelas på p2 och som lyssnar utåt, som Marie Samuelsson med sin Singla, att hon lyssnar på hur saker och ting hur det låter och hur hon skapar ett ljudrum, ljuduniversum där man kan vistas och uppleva det hon skapat där, hur man kan gå och köpa mjölk där på ett särskilt sätt, ett annat sätt, hur man kan skapa sitt minne, ändra sin historia. Det är skönt att veta att det går, men ställer också till det: mina begränsningar sätter ramarna; ibland är det min lycka och ibland min förbannelse.

Vi hörs!

Äntligen fredag - Det konservativa radikala

2007-04-27T09:22:00.000+03:00

Nu är det snart helg igen. Översättningsarbetet är över. En lång helg och en konservativ och en radikal tradition och en klämdag, en semesterdag uttagen, fyra dagar.

Vill påminna mig själv att det här arbetet är inte viktigt. Man glömmer ibland. Det finns viktigare saker här i livet. Som att skriva, läsa, lyssna, älska, äta, dricka. Högtidligt, inte sant.

Uttrycket "Äntligen fredag!" inrymmer en konserverande radikalism. Äntligen är det fredag, då slipper vi arbeta, då kan vi ägna oss åt det Baccanaliska livet, i rus; eller vi kan göra vad vi vill, vi kan förkovra den mänskliga hjärnan, vi kan motionera, vi kan läsa och skriva våra böcker, vi kan leka med våra barn, vi kan älska med våra älskade. Men så kommer måndagen. (Dock inte denna gång, för mig eftersom jag tar ut en semesterdag.)

"Rätten till lättja" finns det en titel som heter som handlar om det radikala i att inte arbeta. Att vända upp och ner på arbetsköpandet. Marx, Karl, alltså, tyckte inte att han, Paul Lafargue, svärson till Karl Marx, faktiskt, hade rätt. Det må vara hur det vill med det, men han inleder denna bok, Rätten till lättja, The right to be lazy, med ett citat av Lessing:

"Let us be lazy in everything, except in loving and drinking, except in being lazy."

Han fortsätter därefter att slå arbetet - det heliggörande arbetet, av ekonomister, religiösa och moralister i det kapitalistiska systemet skapat - i sank. Och nu citerar jag igen ur denna inledning:

"Jesus, in his sermon on the Mount, preached idleness: “Consider the lilies of the field, how they grow: they toil not, neither do they spin: and yet I say unto you that even Solomon in all his glory was not arrayed like one of these.” Jehovah the bearded and angry god, gave his worshipers the supreme example of ideal laziness; after six days of work, he rests for all eternity."

Det är det här jag tänker på inför denna helg full av traditioner, konservativa och radikala. Gud skapade världen på 6 dagar och på den 7 vilade han i all evinnerlighet.

Det här är motsatsen till vad SEB:s chefsekonom Klas Eklund säger: "Vi måste jobba mer, nu, för att bli ett framgångsrikt land. Alla måste jobba mer. 6 timmars arbetsdag är inte möjligt, nej, nej. Vi halkar efter, pengar rinner ur landet som smält smör ur en nygrillad fisk. Vi som vet, som ser hur pengar rör sig, hur de byter ägare och hur de somnar in och vaknar till en värld av pengar som byter ägare, vi vet hur det ligger till. För att vi vet hur det ligger till. Dock går det inte att säga något om framtiden. Men det vi vet det vet vi. Absolut."

Det där var inte ett riktigt citat. Det där var påhittat. Men han skulle kunna sagt det. Fast mer myndigt.

Och jag tänker på Paul Lafargue. Och hur han avslutar i det finala kapitlet med rubriken: New songs to new music:

"Like Christ, the doleful personification of ancient slavery, the men, the women and the children of the proletariat have been climbing painfully for a century up the hard Calvary of pain; for a century compulsory toil has broken their bones, bruised their flesh, tortured their nerves; for a century hunger has torn their entrails and their brains. 0 Laziness, have pity on our long misery! O Laziness, mother of the arts and noble virtues, be thou the balm of human anguish!"

Det där var ett riktigt citat. Och jag är inte säker på att han har rätt i sin text, att det är tillvägagångssättet för en genomgripande samhällelig revolution. Men orden fyller ändå en funktion. En tröst. Som opium, kanske, eller bara ett glas rött och en lammbiff. Och med de orden önskar jag er en riktigt trevlig helg.

Fredagsinläggen duggar tätt

2007-04-20T17:23:00.000+03:00

Fredag igen. Ikväll blir det ömsom vin, ömsom vatten. Jag tänker inte förklara mig. Jag skriver här för er, för att roa mig själv. Det går trögt just nu med roandet, med att få till det så att man kan skratta åt eländet. Passivt tänkande. Ingenting faller på plats som det ska, det gör det nästan aldrig, det är gnetigt och petigt och det är när det blir klart som själva belöningen kommer. Ibland blir saker för viktiga och då måste de ligga och självdra innan man kan kan gå tillbaka och göra om på samma sätt fast bättre. Det är väldigt frustrerande när ingenting blir klart. Men balanserar på kanten. Det väger snart över. Tills dess får jag dricka och äta och skriva ner vad som kommer upp. Sjunga det igen, för mig själv, om igen, tills det sitter där som en självklarhet, det som aldrig någonsin var en självklarhet, det som inte kom naturligt, vad det mänskliga i själva verket är: artificiellt, konstruerat. Nu konstruerar vi vidare och ser vad som händer. Trevlig helg på er alla.

Ps. Per Engström, som driver tidskriften Pequod med Anders Bräck, har nyss skrivit en bok som heter "Parkerna i gläntan, vetskapen om atmosfären och hela arbetet med lyckan." Det är en bok jag tycker alla bör köpa och läsa och då har jag inte ens själv ännu köpt den, för när jag väl hade pengar, hade den ännu inte kommit till Konsthallen i Malmö (där Per Engström för övrigt arbetar), där jag försökte köpa den, och nu har jag inga pengar förrän den 26, men då tänker jag köpa den som första åtgärd och därefter betala räkningarna. Jag har stått och bläddrat i den flera gånger och läst på Burlöv Center (eller OBS! som vi i Arlöv säger), tills korna går hem, och utan alltså att ha läst den, tror jag mig kunna säga att den är mycket bra. Hej.Ds.

Det här när det är som det är

2007-04-13T12:00:00.000+03:00

Jag blundar. Sen tittar jag upp. Ingenting har försvunnit. Allt ligger på sin plats. Det finns inga frågor att ställa, som: Var har sportflaskan tagit vägen? eller: Såg ni var fällkniven låg innan? Jag blundar igen. Den här gången låter jag ögonlocken ligga kvar över mina ögonhålor. Kanske somnar jag om. Väntar jag riktigt länge, kommer önskan att vilja öppna dem igen.

Jag mår oförskämt bra. Jag har inga pengar, inga krav - jo, jag måste byta till sommardäck, annars inget. Jag har vin i skafferiet, och jag har gått ner i vikt med hjälp av en maginfluensa. Allt är fantastiskt. Jag har en idé. Det var länge sedan sist. Att ha en idé måste vara den skönaste känsla som finns. Att kunna tänka på denna idé, vända på den, vrida, slå den ur hågen, balansera den på alternativt finger; aldrig färdigställa, bara gå och tänka på den, vad den skulle kunna bli.

Nu är det snart dags att öppna ögonen igen, jag känner det. Here goes nothing:

Allvaret

2007-03-16T14:10:00.000+02:00

Det är hur man hanterar sin allvarliga sida. Det är hur man hanterar att man menar allvar. Jag brottas med hur jag hanterar det faktum att jag är allvarligt lagd. Jag har aldrig varit humorlös. Men jag har nog kunnat uppfattats som påfrestande förnumstig när jag var yngre - eller för den delen fortfarande. Jag har alltid kunnat skratta, åt mig själv, åt andra, åt hela helvetet. Men ibland räcker det inte. Jag älskar att kunna skratta åt det här som är en enda lång - eller kort, för den delen - vandring mot glömskan. Men det kan man inte alltid. Då tar mörka allvaret över. Och jag vill kunna leka mig fram, prova mig fram, men är det lönt, är det värt det, jo, det är det, men jag vet inte hur mycket det är värt och vad det är värt. Vad har man lärt sig under sitt liv? Vad är det vi har kommit att bli efter si och så många år. Vad är svaret på summan som vi räknar på dagligen. Ibland måste man göra den summeringen, och jag är inte säker på att jag är redo att göra den just nu, men någon gång måste jag göra det. Vad blev det av de åren, de erfarenheterna, det liv som vi lever just nu och har levt tidigare. Jag tror att vi måste vara öppna för den frågan, inte så kritiska gentemot det liv vi valt/hamnat i att leva, utan öppna upp för en positiv summa, trots allt. Om man inte kommer fram till att det varit ett liv helt fel använt. Då blir uppgiften att helt och hållet ändra inriktning. Och det är ingen picknick inbillar mig.

L. T. Fisk och Ljuddjuret

2007-03-15T10:38:00.000+02:00

Ni vet ju att jag har en promotor i Kjell Alinge, vilket jag måste säga känns mycket bra och det är något jag är väldigt glad för, men det var inte det här jag ville säga, för Kjell, Alinge alltså, han gör nu en annan serie, oregelbunden, där han pratar med tonsättare, och det första programmet är sänt och gjort och ligger på p2:s hemsida och handlar om Anders Hillborg, som gjort allt möjligt när det gäller tonsätteri, men så sätter jag alltså mig och lyssnar på det här programmet, och i inledningen, innan allt har börjat alltså, hör man några takter av "Precis så ljust som det ska vara när det är mörkt", alltså en sång på min senaste album, och sedan stängs den av, och det var så jävla överrumplande och mycket roligt i ett sammanhang med en som gör konstmusik, och programmet är mycket trevligt - jag vet, jag är partisk, men partisk är man väl så fort man interagerar med andra människor, fri är väl ingen, riktigt fri alltså - och ni kan klicka på denna länk så hamnar ni rätt:

http://www.sr.se/cgi-bin/p2/program/arkiv.asp?ProgramID=2489&Artikel=1238673

Vi hörs!

Valentin Silvestrov

2007-03-09T15:35:00.000+02:00

Ett tips till alla mina läsare. Köpte igår, för dyra, dyra pengar, Valentin Silvestrovs Silent Songs. Dubbelskiva med piano och baryton. Ryska sånger. Återhållet. Så förbannat vackert, så helt sjukt fint. Autistiskt.

Valentin Silvestrov. Ukraina. Jag har inte hört något annat av honom. Han ska vara en modernist annars i sitt tonspråk. Och det vill jag gärna lyssna på, det tidigare och även det senare. Men denna dyra cd innerhåller något av det innerligaste sångerna jag hört på länge, utan att bli affekterat eller konstlat. Det är en vana givetvis att lyssna på sån här musik, och jag har ingen vana alls. Men detta föll jag pladask för. Det är så jävla bra. Kolla upp det. Här lite kort om Silvestrov ur en recension.

"The Ukrainian composer is just starting to become better known in the West, but in the former Soviet Union he has long earned the respect of such contemporary heavyweights as Alfred Schnittke and Arvo Part. Partially, this is due to his courage during the Soviet period. When faced with expulsion from the Composers’ Union in 1974, he chose to withdraw from public rather than renounce his modernist style. Instead, he composed “Silent Songs;” a cycle intended to be played in private. The songs’ quiet dynamics, use of melody, and integration of voice with piano would all come to have a direct impact on his later works"

Trevlig helg alla. I morgon fyller jag 35 år. Jag ska fira på restaurang med familj, därefter får alla som vill komma och dricka en bägare med mig. Var vet jag inte, eftersom det är min kära hustru som sköter detta, men ni kan höra av er till henne. Hon heter Li.

/Ellte

Ok, det finns dumheter och så finns det dumheter

2007-03-08T09:50:00.000+02:00

Herregud. Man blir ibland förvånad. Och ibland blir man förvånad fast man inte borde vara det. Här är ett sådant exempel. Hittade följande artikel på expressen.se

"Zlatan är inte svensk"
Henke Larsson är svensk. Men inte Zlatan Ibrahimovic. Det hävdar sverigedemokraternas talesman för invandringspolitik Mattias Karlsson.
- Han har ett kroppspråk som jag inte uppfattar som direkt svenskt, säger han till Ekot.

Sverigedemokraterna håller på att ta fram ett nytt program för sin invandringspolitik, ett arbete som har letts av Mattias Karlsson.

I en intervju med Ekot berättar han att han uppfattar Manchester Uniteds och Helsingborgs fotbollsspelare Henrik Larsson som svensk – men inte Interspelaren Zlatan Ibrahimovic.

- Han har en attityd som på många sätt inte känns svensk, han har ett kroppsspråk och ett språk i allmänhet som inte jag uppfattar som direkt svenskt, säger Mattias Karlsson.

"Ingen svensk identitet"

Expressen.se får senare på onsdagseftermiddagen tag i Karlsson, som vill förklara sitt uttalande.

- I Zlatans fall finns det vissa saker som talar för att han inte har en övervägande svensk identitet, exempelvis att han har behållit sitt bosniska medborgarskap jämte det svenska. Att han enligt uppgift ska ha sökt till det bosniska landslaget före det svenska. Att han av rent personliga skäl har vägrat att spela i det svenska landslaget.

Om man har ett kroppsspråk som inte är typiskt svenskt, är man diskvalificerad från att vara svensk medborgare då?

- Det menar jag absolut inte. Däremot påverkar det uppfattningen av en person, men det har ingen praktisk politisk betydelse.

Varför över huvud taget tala om det då?

I ett större perspektiv spelar det ändå roll. Om vi fortsätter att ha en massinvandringspolitik och i förlängningen får en situation där hälften av befolkningen eller ännu fler inte ser sig som svenskar längre, då kommer det att få betydelse för då kommer identifikationen i samhället att minska. Hela välfärdsmodellen bygger på stor samhörighet och identitet bland befolkningen.

Betyder det här att man inte ska få ha dubbelt medborgarskap längre?

- Ja, det betyder det. Om man spetsar till det kan det ju uppstå jobbiga situationer med en person som har dubbla lojaliteter. I en avgörande match med två länder där man känner starkt för båda kan det uppstå tvivel hos åskådare och andra huruvida man gör sitt bästa.

"Inte ensam"

Tror ni verkligen det här på fullaste allvar?

- Jag kan själv tänka mig in i den situation, men bara det att misstanken skulle uppstå är jättetråkigt.

Så här står det i partiets nya program:
”Svensk är den som har en helt övervägande svensk identitet och som av sig själv och av andra svenskar uppfattas som svensk.”

- Jag kan inte säga vem som är svensk eller inte, men under hela Zlatans karriär har man skrivit om det här att Zlatan är osvensk. Om man söker på Zlatan och osvensk får man 4 740 träffar. Söker man på Henke Larsson får man 73 träffar. Så jag är inte ensam om att tycka det här, säger Karlsson.

Hur ska man egentligen kunna definiera vad som är svenskhet?

Det är jättesvårt, men samtidigt betyder det inte att svenskheten inte finns. Zlatan brukar användas som gränsfall för att påvisa att svenskhet inte existerar. Det är som att påvisa att natt och dag inte finns därför att det finns gryning och skymning och det går inte att säga exakt när något går över till någonting annat.

Vi lever i ett globalt samhälle. Hur ska Sverige fungera i en sån värld om vi ska stänga in oss med hårda regler om vem som ska få vara svensk?

- Vad gäller globaliseringen så innebär det också att identitet förstärks. Det är ofta i relatione till den andre som man upptäcker identiteten."

Slutcitat. Kan man säga något. Javisst. Men va fan är det frågan om?

Förtroende

2007-03-07T16:31:00.000+02:00

Jag har inget förtroende för mig själv. Jag har försökt ha principer, jag har försökt hålla saker heliga för mig själv, men de har alla gått i stöpet, ett efter ett. Självutplåning är ett ord som dyker upp i huvudet. Jag vet inte riktigt vad jag vill med det ordet, men det finns där, dyker upp, då och då, och när jag nu tog mig för att skriva om förtroendet, det obefintliga, för mig själv, kom det tillbaka. När jag har satt upp hållpunkter, principer, för mig själv, och de har varit flerfaldiga, så har jag, trots att jag varit allvarlig - för jag är en allvarlig person - inte riktigt trott på mig själv, att jag ska lyckas med att hålla dessa mina principer, eftersom jag vet hur jag är. Därmed har jag också öppnat upp för misslyckandet. Därför blir någon annans röst starkare, klokare, bättre än min röst och det är troligen rätt eftersom jag inte är mycket att lita på när det verkligen gäller - det har vi ju sett genom åren. Förstår ni vad jag menar? Detta är givetvis ett kokett blogginlägg och alldeles ofarligt att uttrycka så här, men det är också alldeles sant. Vart vill jag komma då? Jo, jag tror att jag insett att det finns saker som vi är rädda att släppa in, för att vi inte vet vad det innebär, vilken förändring det kommer att innebära, om det kommer att förändra oss som personer och vad det kommer att betyda för självkänslan. Och jag har orkat med dessa förändringar - för jag är en rätt stelbent person, även om ni inte kunde tro det - eftersom jag har haft mitt område: Sångerna. Här har jag kunnat vara precis så rigid som jag verkligen är; här har jag satt upp mina egna regler, här har jag gjort precis som jag själv velat, jag har släppt in andra människor i det, men väldigt få, och under ganska strikta och ansträngda förhållanden. Jag har därför inte heller varit särskilt framgångsrik i att marknadsföra mina "produkter" till s k skivbolag, för skivbolag har jag förutfattade meningar om, och jag vill inte beblanda mig med dem, jag har varit rädd att förlora den enda plats där jag helt och fullt får diktera villkoren, även om dessa vilkor är små, oansenliga, nästintill osynliga för andra. Jag är trygg där. Jag är en bättre människa för andra. Jag riskerar inget. Där lever jag min dröm. Och där har jag förtroendet intakt.

Nu måste jag göra er besvikna

2007-03-06T09:26:00.000+02:00

Alla ni som planerat storslaget inför den ellte fisk-fest som närmar sig på fredag, måste jag nu tyvärr göra besvikna. Evenemanget kommer fortsatt att hållas på Teater Terrier, men utan ellte fisk. Det här beror inte på någon schism. Teaterdirektören och hedersmannen Anders Carlsson menade att jag i detta sammanhang inte skulle komma till min rätt. Och det har han troligen rätt i. Däremot kommer det att komma ett annat datum längre fram då jag - och nu håller vi våra fingrar korsade - i egenskap av ellte fisk kommer att få framträda på Teater Terriers foajéscen. Då finns förhoppningsvis utrymme nog för mina primadonnefasoner. Den här kvällen blir något ut över det vanliga. Åtminstone med ellte fisk mått mätt. Det blir inget regelrätt, professsionellt och sångerna-genomsjungna-med-precision framträdande. Istället får ni titta rakt in i ellte fisks anteckningsbok inför den tredje och avslutande delen i den triologi av album som inleddes redan 2004 och troligen inte ligger färdig förrän nästa år. Det blir ett trevande framträdande, med öppna skisser och självupptaget prat om detta att skriva sånger i slow motion. Jag återkommer med mer information då det finns ett datum bokat. Till dess får ni ha det så bra.

På nattduksbordet just nu: Krapps last tape (Beckett), Franny & Zooey (Salinger), Astronomiskt uppslagsverk, Emily Dickinsons Collected Poems, The Master letters of Emily Dickinson, Sylvia Plaths samlade dagböcker

På golvet just nu: Anteckningsblocket, pappersnäsdukar, utskrift av A. Tichy text The Scream of Geometry från Eurozine.com, Rise High the Roof Beam, Carpenters and Seymour: An introduction.

Kära, kära

2007-03-01T12:49:00.000+02:00

Det som händer nu är det som händer alltid för sent. Men det är bubblar i maskineriet. Det händer. Och jag ger för all del inte upp. Vi hörs snart igen.

Mycket på en dag, men lär er sålla

2007-02-21T12:03:00.000+02:00

Hallå igen. Samma dag, samma timme. Ytterligare lite information om L. T. Fisk. På lördag, den 24 februari, kommer jag och min kamrat och likaledes författaren Andrzej Tichy, att framträda på Smått Förlagt - en mässa på Inkonst i Malmö för småförlag. Denna mässa börjar redan klockan 12 på dagen och presenterar ett stort antal - upp emot 60 i nuläget enligt säker källa - förlag som vill visa fram - och givetvis sälja av - sin enastående utgivning. Det här är en stor manifestation för denna undanskymda grupp i boksamhället som faktiskt är väldigt modig och karaktärsdanande i sin utgivning och gör så att vi läsare får tillgång till en annan litteratur än den vi bara hade fått om de stora förlagen fått rumstrera. Nå. Det var inte min mening att vara förnumstig. Både det ena och det andra behövs, tror jag, men småförlag är roliga, absolut. Jag tror emellertid att det blir en stor dag för boken som sådan, vad nu det kan betyda och innebära med en floskel som denna. Program finns att hämta på www.inkonst.nu

Dessutom vill jag återigen, som jag mycket riktigt inledde den här texten med, framhålla att jag och A. T. kommer att framträda på kvällen på det etablissemang som numera kallas PlockePinn - restaurang och bar på Inkonst i regi Totte Lundgren från KB - med en halvtimmes program. Detta blir på kvällstid, runt 21.00-21.30. Väldigt enkelt. Kom gärna förbi. Men alltså, programmet håller på hela dagen. Missa det inte.

Ps. Längre fram - och jag lär återkommer i ärendet - närmare bestämt den 9 mars, kommer jag att spela på Teater Terrier i Malmö. Dagen efter fyller jag 35. Jag ska inte fira denna dag, men om du ändå vill fira för mig, är du hjärtligt välkommen. Det skulle glädja mig mycket. Ds.

Mitt rum på internettet

2007-02-21T12:00:00.000+02:00

Hallå. Tänkte bara upplysa er om att jag nu tagit mitt förnuft till fånga och finns även på en myspace-sida. www.myspace.com/ltfisk är adressen. Resten är biff. Här kommer jag att skifta lite sånger då och då. Ni som har mina skivor, kommer inte att bli så nöjda, eftersom ni redan har det jag lägger ut här. Men det kan komma en tid, då det kan se annorlunda ut. När jag lägger ut nytt material. Jag återkommer då till mina olika fora och informerar er om detta.

Margret Atwood och äldre författare jag mött

2007-02-16T16:05:00.000+02:00

Margret Atwood skrev en gång:
Önskan att möta en författare vars böcker man älskar är lika begåvat som att vilja möta ankan för att man gillar patên. Ändå. Ibland skulle man vilja träffa ankan. Jag har träffat några författare när jag var yngre där det kändes ungefär så. Men en som jag var och hälsade på hos några gånger var Maria Wine i henns lägenhet i Solna. Hon var mycket vänlig. Jag tror hon också gillade det yngre manliga sällskapet. Hon flörtade ganska mycket, men var framförallt älskvärd, och hon bjöd på whiskey, som jag hade köpt åt henne nere på systembolaget i Solna. Hon läste upp några helt nya dikter för mig. Hon läste fint och hon berättade för mig om henne och Arthur - som var ständigt närvarande, inte minst i form av en byst i parken utanför fönstret. Vi skrev även några brev till varandra, mest för att jag hade suttit på Kungliga biblioteket och läst igenom alla hennes diktsamlingar och reagerat på dem. Hon skrev på ett använt papper, och jag kommer ihåg att hon kallade denna text på baksidan av sin för spöktext.

En annan författare jag träffat var Jan Guillou - honom träffade jag i en intervjusituation. Han var en ytterst professionell människa och helt ointresserad av att samtala. Han svarade bara på frågorna jag mödosamt satt ihop och nervöst framförde. Och väl var väl det. I alla fall. Precis när jag skulle ringa på dörren till hans arbetslägenhet, öppnade han dörren, hälsade, sa att jag kunde sätta mig i soffan, medan han läste klart det korrektur han just då höll på med. Därefter kom han in i rummet, satte sig på motsatt sida från mig, kommenterade att jag hade en bandspelare med att han inte använde sådant och gjorde mig ännu mer nervös. Sen satt han och tittade på mig, när han inte svarade på frågorna, tillbakalutad med armarna bakom huvudet och allt jag kunde tänka på var att han hade stora svettfläckar under armhålorna. När jag sa att jag inte hade fler frågor och skulle tacka för mig, slängde han sig upp ur soffan, öppnade ytterdörren och tryckte upp hissen och stod sedan lutad över mig medan jag snörade mina amerikanska militärkängor köpta för 200 kronor nära Odenplan. Han var aldrig taskig eller otrevlig. Men jag kan inte heller säga att det var någon lysande intervju. Och jag förstår honom. Det gör jag.

Tredje författaren jag träffat är Jan Myrdal. Honom träffade jag bland annat på författarhaket på Drottninggatan i Stockholm, som ligger alldeles intill Författarhuset där internationella författare kan bo över (det är möjligt att det är nedlagt). Jag skulle skriva om Grafikernas fackförbunds jubileum och hade suttit med i ett möte inför planeringen inför detta jubileum. Vi satt och drack öl och så kom Jan Myrdal med hustru Gun Kessle. Han träffade jag verkligen bara. Han var väldigt blyg. Han tittade inte en enda gång på mig. Jag sa väl inte heller mycket. Han la ut texten. Lärt, kunnigt, självsäkert - men inte när det gällde samtalet med någon annan, och det var ju inte heller därför han var där. Man kan ju inte vara bra på allt. Det ska gudarna veta. Däremot snackade jag mycket med Gun. Hon var jävligt rolig och enkel att prata med och vi garvade faktiskt rätt mycket. Men Myrdal fick jag ingen kontakt med. Och lika bra det, med tanke på Atwood.

Jag ville inte ha någonting sagt med det här. Eller jo, kanske. Att man inte ska tro att saker och ting ska slå ut i de stora diskussionerna bara för att man råkar träffa en författare som skrivit om sådana saker. De är lika blyga och dryga som alla andra. Och man kan ju inte räkna med någonting alls egentligen, särskilt om man är feg, otillräcklig och lite dum...som jag var på den tiden...

Ah ja. Det var det. Vi hörs.

En kommersiell eftergift

2007-02-14T16:43:00.000+02:00

Det här är en kommersiell eftergift och en uppriktig önskan om att min tjej och mitt barn har en fin alla hjärtans dag och ett bra år i övrigt. Och till alla er som råkar titta just nu önskar jag faktiskt detsamma. Ni är inte många men feta.

Fyllan tål vi sämre och sämre och vi blir bättre och bättre dag för dag

2007-02-05T09:38:00.000+02:00

Jag har inte varit ute - ute som i att gå på krogen (ute som i ute i friska luften har jag varit, flera gånger) - på flera helger. Jag har suttit hemma och delat en flaska vin med min älskling de flesta helger. Jag gillar emellertid att gå ut på lokal. Men det handlar om vana. Och har man inte varit ute på länge, har man inte vanan; det är en kunskap som oavbrutet går förlorad. Därför mår jag fortfarande lite illa, trots att det är måndag och trots att det var i lördags jag gick ut med min vän och hade en trevlig kväll. Amatörskap är något som har med kärlek att göra, och jag gillar för det mesta denna typ av kärlek, också när det gäller öl eller sprit. Men idag och igår hade jag hellre haft en gnutta av professionalism i mig. Vi hade emellertid en mycket trevlig kväll. Men när jag satt på bussen hem och mådde illa önskade jag att jag inte druckit så hastigt och i så stora mängder. De två sista ölen kändes som en helt onödig väg att vandra. Och det var två stora öl. (Det vänder sig i magen just nu.) Morgonen efter var helt förstörd. Jag ville bara ligga kvar i sängen och fick det, men någon gång måste man ändå gå upp. Jag drack Resorb och försökte behålla den lilla torra macka jag fick ner. Och det är inte synd om mig. Absolut inte. Det är inte synd om människorna, men det är jävligt synd om subjektet. Åtminstone ur subjektets egna perspektiv.

I övrigt mår jag väldigt bra. Jag känner att något händer inom mig. Jag fyller snart år, gammal blir jag, min inte äldre än många andra. Jag spelar musik som jag inte trodde att jag skulle spela för ett år sedan - och inte för att något är tillnärmelsevis klart, så händer det något, jag kan gå upp till arbetsrummet och känna: fan att jag inte får till det. Det är mycket värt.

Det blir bra så tack

2007-02-01T15:13:00.000+02:00

Det blir bra så tack med en till så där lite lagom ödmjukt med ingen backup whatsoever. Det är så man gör så där lite lagom då och då på dagen två år eftervartannat då och då en i sänder. Tre olika på olika teman men ändå med samma förtecken rätt som det är. Ingenting görs av sig självt så man får väl lägga manken till och göra lite självt då så att någonting blir gjort i det här jävla företaget. Man skulle inte önska någon det värsta man kan tänka sig och då är det absolut inte det jag håller på med för jag har något att göra och göra det kan jag det är bara att lägga manken till har jag förstått och det blir roligare och roligare med åren fast tiden blir kortare och kortare och kanske är det som svaret på frågan som jag nu glömt av vad var det nu det var. Spiller gör jag hela tiden och det är också spillet som man måste se över så att man inte missar något där i de där pölarna som liksom faller sig som det faller oplanerat men väldigt planerat ändå de där mjölkpölarna. Det är ändå roligt nu och vi får väl se när det ger sig för ge sig det ska det och de äldre kvinnorna är de som ligger i framkant just nu jag följer med dem.

Famously late

2007-01-26T09:21:00.000+02:00

Jag är sen igen. Senfärdig. Inte slö, men senfärdig, efter: i jobbet, i kärlekslivet, i mitt artistiska dubbelliv. Jag vet vad jag tycker om, men inte alltid direkt på studs - snarare senare, efter ett tag. Jag håller på mig och gärna lite för länge. Jag kan pröva snabbt. Men nöjd det blir jag när jag prövat det så många gånger att det blivit ett med det ena eller det andra. Jag tar lång tid på mig. Jag behöver tänka och skriva om. Det flyter aldrig när jag skriver det först. Det är först när jag till sist skriver första raden om igen ner till sista för sista gången som jag får det är fungera. När jag känner att nu kan jag inte göra så mycket mer med det här. Nu är det färdigt, klart. Det blev inte bättre eller sämre än det här. Om det ska göras bättre då blir det något annat - och det blir inte bättre då heller. Eller sämre. Så jag är sen. Jag är efter. Deadline hänger på mig som en slapp men tung hand på axeln. Jag hinner aldrig, men det går på något sätt, jag har haft mycket annat, men det tar sig, det börjar komma nu det där det kan bli något av så småningom. Jag är senfärdig. Bara jag inte kommer för sent.

Jag bidar

2007-01-25T09:24:00.000+02:00

Jag bidar min tid. Det är inte slut än.

Underbart är stort

2007-01-08T13:10:00.000+02:00

Underbart är stort. Jag känner mig omodern. Det har hänt något och jag känner mig omodern igen. Jag ska försöka lyfta den stora kropp som är min och bli lättare igen, som sockerdricka. Min slipover har fått mig att se elegant ut. Det har jag aldrig varit tidigare. Slipover är den nya koftan. eller heter Sleep-over. It makes no sense. Det fanns en tid då jag aldrig skulle kunna tänka mig att ta på en slipover (jag behåller denna stavning, den tycks mig trovärdigast). Nu har jag inte längre några problem. Men det gäller så klart att den sitter rätt. På nyårsafton liknade jag en indisk polospelare. En indisk eller någon från Bangladesh. Det kändes helt naturligt. Jag kände mig bekväm. Troligen passar det inte in i någons mall just nu. Och jag känner mig omodern. Jag sjunger psalmliknande sånger på min cittra. Jag försöker behärska mig, men jag vill tillbaka till min sopranlika röst som jag hade vid 10 års ålder. Det klara, rena, oförstörda. Jag är sopran. Min son har en väldigt påfrestande falsettröst när han blir upphetsad (i betydelsen: exalterad över något; försök att överrösta sin bullrige faders självupptagenhet eller sin arma moders katedraliska självkänsla). Jag minns inte att jag lät som honom. Men jag var sopran i gosskören. Herregud. Le-Roy Forslund, Landskrona Gosskörs grand ole papi. Han var på mig som en hök, men jag menade att det inte var jag som sjöng sura toner - han stod sidan om mig, men hans far var professor, vill jag minnas, därav påpekandet. Jag höll min del av avtalet. Däremot öppnade jag munnen för lite. Det försöker jag minnas idag när jag sitter vid mitt stora svarta skrivbord och försöker sjunga egna hymner till det jag försöker förstå och förklara. Det är ett oändligt pillande med stämningen. Men vid vissa försök fungerar rösten riktigt bra. Den låter klar, ren oförstörd. Då blir jag misstrogen och befarar att jag hamnar bland religiös musik i sorteringen. Då lär jag ju sälja ännu mindre, med tanke på att jag inte innehar den rätta tron för tillfället. Jag har hamnat mellan båtarna. Ett ben på ena jollen och det andra på den andra. Det lär bara gå åt ett håll. Omodern. Det är en konstig känsla. Det har jag väl aldrig varit vad jag kan minnas. Omodern? Ja, det kan jag väl göra modernt det också.

L. T. Fisk i etern igen

2007-01-04T15:43:00.000+02:00

Så här skriver Alinge, Kjell Alinge, bland annat mycket annat fint, på sin Smogg på P2:s sida, sr.se:

"Jo- en är viktig. L.T.Fisk.
Från Skåne.
Bäste berättaren i sin genre. Han heter något annat.
Men ett Alias måste respekteras.
Något stort skivbolag kommer att snappa upp L.T.Fisk.
Jag vet.
Det är mitt jobb att förstå sånt här."

Jag har hört att han aldrig har fel. Jag tror jag faktiskt innerst inne att jag hoppas på det. Jag har alltid hoppats att Kjell Alinge aldrig har fel. I alla fall kommer L. T. Fisk, enligt mejlsägen och enligt smoggsägen, att spelas i torsdagens utgåva av det legendariska och ständigt prunkande programmet Eldorado. Det kan i alla fall inte vara fel, tycker jag. Nä.

Drömmer ni om mig, än

2007-01-03T16:38:00.000+02:00

Drömmer ni om mig, än.

Här sitter jag i en stol vid ett bord. Det kunde man inte tro för några år sedan. Det tar sig.

Det är svårare att bli bortglömd än ihågkommen, men när man väl blir det så kunde inget vara mindre viktigt.

Ni måste lära er att hantera er egen smärta. Det är inte rätt att lämpa över era värdelösa bakgrunder på andra. Förträng eller arbeta bort hos terapeuten. Och välj inte att berätta era terapeutiska genombrott över lunchen. Tack.

Tablettmissbrukaren kan bli torr i munnen. För detta finns två hjälpmedel. SST är en tablett med en frisk neutral smak som ökar salivflödet. Om inte detta ger resultat bör vederbörande kontakta sin tandhygienist för konsultation. Även en trevlig och nätt liten sak på apoteket kan ge en goda råd om man uppför sig vänligt och inte är allt för tydlig.

Sonny Johansson. Henke Larsson. Två namn, en fotboll och ett o i efternamnet gemensamt.

Sonny Liston sålde aldrig någon grill. Han dog i Las Vegas; hittades död av sin fru. Jag vill också hittas av min fru i Las Vegas. Var i helvete är jag? Jag står utanför något som heter den törstiga kamelen (The Thirsty Camel) och vet inte vart jag ska vända mig. Turistinformationen har inte en djävel hört talas om, men här är en satans massa affischer på Celine Dion och män i beppemössor och khakishorts.

Grönsaker finns lite överallt, men på tallriken där finns de aldrig. Man borde stämma i bäcken.

Hallåja, här är jag igen

2007-01-02T12:52:00.000+02:00

Hallåja. Här är jag, tillbaka igen. Nedkasad från det förra året in i det nya. Nedkasad till en annan nivå, med andra utgångspunkter. Vi får se hur det går. Men det fortsätter, det gör det: äventyret.

Nu är det dags att ta tillvara på det här nya året på ett fullkomligt annorlunda sätt. Det är dags att börja om, att uppfinna på nytt, att vanarta sig bortom sitt ego. Det är är dags att vända på brickorna och hitta nya brickor som man inte trodde fanns. De brickor som man visste fanns, som man kände igen, måste man genast glömma och upptäcka på nytt.

Det gäller att hålla igång, annars blir man fort gammal. Jogga på stället om du inte hittar poängen i att springa någonstans; riktning är bara viktig om du absolut vill komma någonvart geografiskt. Själv stannar jag i Arlöv en stund till. Det kan hända att det händer något här (även om jag känner mig tämligen säker på att så inte är fallet). Jag ska försöka skicka skivor till er som känner er träffade av att jag inte gjort det än. Min plikttrogna sida har ännu inte visat sig, men jag lovar och svär vid det nya året att göra mitt bästa på att förstärka denna veka och sladdriga sida.

Det finns saker jag ska ta upp, som jag inte visste att jag borde tagit upp, men som nu, nådens år, 2007, utkristalliserat sig. Här finns det oerövrad mark att sätta upp tältpinnarna på. Herregud, som man kan. Sångerna finns kvar. Beställ skivor. Det kan hända att det kommer fler. Jag jobbar på det. Men jag kan inte utlova något detta år. Det är en allt för lång väg att gå. Allt för optimistisk. Och optimism det är inget att luta sig emot.

Vi hörs snart igen! Jag förvandlar mig själv igen - här är jag: ikonen, jag botar mig själv med en förvissnad hand.

Absolut inte.

2006-12-21T10:09:00.000+02:00

Bara för att man börjar någonstans, behöver man inte sluta där. Men jag vill ju inte påverkar någon på något sätt. Absolut inte.

Det är vackert väder. Absolut.

2006-12-21T09:34:00.000+02:00

Det är vackert vårväder och E6:an rasar på ett ställe utanför Uddevalla. Norrgående. Snart är det julafton och granen står inne i stugan men det vita nätet är inte bortaget. Jag har fortfarande ont i halsen och sången är lidande när jag försöker skriva nytt material. Tangenterna kärvar och börjar stämmma ur sig och jag borde skaffa ett nytt piano men mest av allt vill jag ha en cittra. Jag tror jag vet hur nästa album ska höras i öronen och jag tror att den är den sista delen i den sedan länge planerade triologin. Jag skulle vilja sätta samma alla till en box så småningom och jag kanske gör det också skivor har jag gott om - åtminstone den senaste. Det är vackert vårväder och jag vet inte vad jag ska tro längre om det tar slut här eller om det fortsätter som det brukar. Jag har inte läst mig själv själv men jag finns med i den urskiljningslösa tidskriften OEI:s senast nummer om ljud. Där finns några avsnitt om sångens genealogi som jag samlat på mig under en lång period och som jag fortsätter med oavbrutet. Kanske blir det något av det vad det lider när allt annat lider av oproduktivitet. Det är vackert väder och mina vänner är mina vänner och jag älskar dem även. Somliga rader är mig förlåtna andra inte det är så det ska vara. Granen var dyr. Vi har inga pengar. Det kommer nya på fredag. Allting ordnar sig. Sommaren är snart här men nu är det bara vackert väder och borde vara snö.

Att leva i ett hål

2006-12-18T14:53:00.000+02:00

Det är få saker jag är intresserad av. Egentligen bara böcker och musik. Verkligheten är jag egentligen inte intresserad av; verkligheten lever jag varje dag. Det är oundvikligen något jag varje dag tar del av. Så är nu en gång tillvaron beskaffad och jag har inga synpunkter eller indignerade invändningar på att så är fallet. Men intresserad är jag inte.

Det här tar människor i min närhet illa upp av. De känner sig förorättade. De tycker att jag är självupptagen, okänslig, inbunden och asocial. De har fel. Jag lever i verkligheten tillsammans med dessa minna vänner och min familj på precis samma premisser som de gör. Jag kan lyssna på deras problem. Jag kan rycka in och stötta, jag kan vara empatisk, jag kan hjälpa dem efter bästa förmåga, både ekonomiskt och socialt; vad de nu än kan tänkas behöva. Jag kan äta tillsammans med dem, dricka mig full med dem, älska dem: precis som alla människor gör varje dag. Men är jag intresserad av dem? Måhända hårklyveri; men jag skulle inte sträcka mig till att jag är intresserad av dem och deras problem och glädjeämnen - om jag fick välja. Men man väljer inte tillvaron här. Något val är det aldrig fråga om. Och om du frågar mig, en gång till, efter alla invektiv som kastats åt mitt håll, vad jag är intresserad av, så är det böcker och musik.

Malmöboken händer den 13 december - se där ett rim som bara passar i en sång av L. T. Fisk

2006-12-12T12:13:00.000+02:00

Att tappa rösten är ett problem när man är sångare. Jag kallar mig sångare och sångförfattare. Sångförfattande kan gå bra utan röst, men det försvårar det en smula. Uppträda med sång utan röst är emellertid ett helvete. Just nu går jag på starka hemmagjorda kurer för att förbättra det prekära läget. I vilket fall bör ni masa er till restaurangen på konsthallen den 13, som är i morgon onsdag, december, som är lucia. Här kommer ett stort urval av Malmöförfattare - även om jag tror det är få som skulle vilja beskriva sig just så - att finnas. Några av dem kommer att läsa ur sina alster. Jag rekommenderar boken, som jag läst från pärm till pärm. Det är en fin samling och väldigt disparata berättelser från Malmö - den stad där motvinden är lika med livsluft: om än inte livslust.

Tänder och virkade vita dukar

2006-11-29T16:16:00.000+02:00

Det är inte att det är pinsamt. Mer då att det är dyrt. Och vidrigt. Tappa tänder. Sen börjar man undra om det är ålder eller dåliga vanor. Förmodligen lite av varje. Det är inte som att plötsligt börja gilla pelargoner, vilja ha dem stående i fönstret och hitta virkade vita dukar i reabacken på Myrorna och faktiskt köpa flera stycken. Men det handlar om samma saker. Att bli äldre. Att ångra sig. Att lära sig gilla läget. "Embrace it". Att försöka få kontakt med det där som dog för flera år sedan och som man då inte förstod och inte brydde sig om, men som man nu vill förstå, som man nu vill bry sig om.

Vita elefanter och svarta

2006-11-28T12:13:00.000+02:00

Ibland är det bra att sitta tyst framför flygeln. Titta på de förgyllda bokstäverna. Känna på de vita tangenterna, de svarta. Varje elefant som uppenbarar sig är en ton, kanske C eller C#. Jag skrev 3 sånger häromdagen med samma ackord, som jag kallar svit. Det är samma ackord som används i de tre sångerna, men variationer. Man kan tro att det handlar om begränsning. Det gör det inte. Det handlar om att rösten försvinner och tittar fram mellan de där ackorden på ett mycket bättre och effektivare sätt än om jag transformerat till en annan tonart. Men just nu är det klart bättre att sitta tyst framför flygeln jämfört med motsatsen.

Hönsen

2006-11-28T12:04:00.000+02:00

Jag är bara ovillig. Jag har inget emot dig. Du rör dig så fint mellan diskbänk och gardinstång. Du har mycket att säga om bakning och jag nickar välvilligt, men det är jag inte. Jag sitter här och är ovillig, mitt bland mina höns. Någonstans hoppas jag att det onda ska gå över. Någonstans hoppas jag att jag innerst inne faktiskt mår riktigt skapligt. Det finns annat här i världen än höns. Men det är inte mycket.

2006-11-28T09:40:00.000+02:00

Jag har börjat skicka telegram. Det här med bloggandet går mig på nerverna. Därför: Telegram. Ett telegram känns viktigare. När man väl skriver det är det på riktigt, man måste skärpa sig. Och de som får telegrammen blir oftast väldigt glada. Utom när jag skickar dem till mina fiender. De blir såklart arga. Tänk er själv. Lägga ner fyra hundra spänn på att skriva att någon är ett falsk bittert rövhål som inte kan spela skivor.

Kolla här!

2006-11-21T14:26:00.000+02:00

Hej! Har inget att säga. Men: Ett tips jag fick av en vän. Mycket roligt, speciellt det med Big Fred. Sök på www.youtube.com efter "sen kväll med pierre" och upp kommer två klipp som båda är väldigt roliga.

Shoooolahop lääään!

Det närmar sig

2006-11-17T09:39:00.000+02:00

Jag måste berätta att det närmar sig nu. Den s k snaran dras åt. Jag sitter på ett varmt berg och det ångar runt mig och snart händer det något. Det som jag vill ska hända men också det som får allting upp och ner som ställer till det. Och om det inte händer då vet jag inte vad det ska ge. Jag är ledsen att jag inte kan vara mer konkret. Det ligger för nära mig och det är troligen inte ens sant så därför kan jag inte berätta vad det är men det är något. Och jag kan inte riktigt sätta fingret på det men vad det är gör det förbannat mycket jobbigare att leva och förbannat mycket lättare när det väl händer fast svårare. Annorlunda.

Jag hörde på ett program på radio när jag var borta. På P1. Biblioteket. Det var om Gertrude Stein. Hon tyckte att det var onödigt med frågetecken eftersom man ju ändå visste ju att det var en fråga. Även kommatecken var onödiga (se ovan). De tvingade lyssnaren att andas på ett visst sätt. Det var ett bra program. Det finns där att lyssna på.

Handelsresande i ord

2006-11-14T21:09:00.000+02:00

Jag sitter på ett hotell i kväll. Har ätit mat ensam på en restaurang och druckit tre starköl. Det är en vanlig kväll för en handelsresande i ord. Man kan bli blödig när man sitter i en stad i mellansverige. Det är skönt, men man saknar sin familj trots att det bara är några timmar sedan man såg dem. Jag läser fortfarande Joan Didion. Jag är på slutet nu. Så läser jag detta:

When something happens to me, he would frequently say.
Nothing will happen to you, I would say.
But if it does.
If it does, he would continue. If it did, for example, I was not to move to a smaller apartment. If it did I would be surrounded by people. If it did I would need to make plans to feed these people. If it did I would marry again within the year.
You don´t understand, I would say.
And in fact he did not. NOr did I: we were equally incapable of imagining the reality of life without the other. (---)Marriage is not only time: it is, paradoxically, the denial of time. For forty years I saw myself through John´s eyes. I did not age. (---)We are imperfect mortal beings, aware of that mortality even as we push it away, failed by our very complication, so wired that when we mourn our losses we also mourn, for better or worse, ourselves. As we were. As we are no longer. As we will one day not be at all.

Jag vet inte. Det var nog den där ensamma ölen. Och vägen som tar slut vid en liten stad där jag nu sitter. Den punkt på vägen som är på motsatt sida där de man älskar befinner sig och vetskapen att de på ett ögonblick kan ryckas bort och vara borta för all evinnerlig framtid. Att ha någon är att ha någon som kan försvinna. Och min fru brukar säga detta med att om jag en gång dör, och jag brukar säga att det finns inga om. Och hon säger, du förstår vad jag menar: för så är det när man har döden i ryggmärgen som hon har. Och jag som hela livet känt mig odödlig och vill förstå; jag förstår ändå inte riktigt. Hon har också en massa saker som hon vill att jag ska göra när hon dör. Hon har en lista. Och jag kommer aldrig att förstå, förrän jag står mitt uppe i det. Och då, mina vänner, kommer jag att göra det hon vill. Eller så kommer jag att svika henne. Men de där orden hon säger, varje gång hon säger dem, kommer att ringa i mina öron, oavsett vad som händer.

Det här var inget sidospår. Jag är fortfarande lycklig och glad. Men det finns saker som gör att: "I don´t want to be adjusted to this world" som Iris DeMent sjunger. Men jag jag är lycklig och glad, för jag har vänner. Vänner och familj.

Citaten i apparaten

2006-11-13T11:28:00.000+02:00

We need to make ourselves ignorant of what we are looking for.
Forrest Gander

I don't look back and think, like, bad year of my life. Not at all.
— Ben Affleck, commentary track, Jersey Girl

Bokstavera ditt problem, det gör allting mycket enklare.
L. T. Fisk

It's as hard to write a bad book as it is to write a good one.
Trad.

Från och med nu är det räkmacka

2006-11-09T17:11:00.000+02:00

Det finns dagar då man önskar att man inte gick upp; det finns dagar när man önskar att man aldrig gick och la sig. Ibland kan det vara av samma anledning. Men ibland önskar man att man aldrig gick och la sig för dagen varit så bra, så trevlig, så givande, precis så fantastisk som man någonstans inte visste att man ens önskade sig. Igår var en sådan dag. Det blåste och regnade. Men i övrigt var det en mycket trevlig eftermiddag och kväll. En sådan som gör att man inte vill gå och lägga sig. Man vill inte lämna sällskapet. Samtidigt kan det vara bra att göra det. För någon gång måste det ta slut. Varför inte innan det blir dåligt. Om man lämnar innan det blir dåligt, då minns man det som en exceptionell kväll. Om man går efter, minns man det som något som bara blev sämre. Människan har ett oändligt behov av att förenkla sin tillvaro, sig själv - medan naturen, ja, allt det vi lever mitt ibland, universum, städer, byar, länder, buskar och träd, barrskog och lövskog, skjul och slott, planeter och plantager, platåer och plastflaskor och givetvis människan själv, är allt annat än enkel, är allt annat än exkluderande; tvärtom inkluderande, myriader av sidospår, vindlingar, vrår och autostrader som strömmar kors och tvärs och knyter samman och bryter av och kopplar samman igen för att brytas av och skapa variationer på variationerna. Medan vi lever i en allt mer förenklande tillvaro, med kortare nyheter, kortare analyser, ensidigare kost, multipliceras våra oändliga variationer oavbrutet, varje timme, minut, sekund som tickar framåt och lämnar en dammig mössa och en grusväg med oräkneliga fingrar som sträcker sig så långt man kan se och längre ändå.
Kort sagt. Jag lärde mig mycket igår, och det var en fin kväll. Sov gjorde jag inte mycket. Trots allt.

It is so sunny right now, man

2006-11-07T14:46:00.000+02:00

Just nu sitter jag i min fåtölj, med nybryggt kaffe sidan om på ett bord och läser boken The Road av Cormac McCarthy. Jag har hela dagen och kvällen att sitta här. Därefter ska jag cykla in till Malmö. Sätta mig i en bar och beställa in ett glas rödvin och fortsätta boken tills det kommer så mycket folk att det finns möjlighet att man kan sitta och prata med någon kamrat om viktiga saker som andra böcker och politik och kärlek och den stora revolutionen. Därefter cykla hem med en hemtrevlig berusning och somna i sin säng. Vakna. Äta en stor frukost med ägg och sill och nubbe och grovt bröd. Därefter åter sätta mig i fåtöljen och läsa klart boken.
Tänk om det vore så. Tänk om så vore.

Livet är underbart

2006-11-06T09:30:00.000+02:00

Jag fortsätter min positiva ton. Håller ut den. Fram den. Måste det. Helgen var lugn och fin. Jag läste i soffan. Sonen spelade tevespel. Min tjej pluggade i sovrummet. I lördags var jag och åt brunch med min lille kille. Sen gick vi på bio tillsammans och såg "På andra sidan häcken". Sen åkte vi hem och kramades. Och jag läste lite mer. Två böcker just nu. Cecilia Lindqvist bok om qin - det kinesiska instrumentet. Den boken köpte jag för att den var så vacker. Och den visade sig vara välskriven också. Lite väl kåserande ibland, för min smak. Men mycket välskriven och bra ändå. Den andra boken är Joan Didions The Year of Magical thinking. För att alla har talat om den i tidningarna, om och om igen, och för att den fanns i bokhandeln på engelska för 99 spänn. Den är väl helt ok. Handlar om döden och hur vi hanterar den. Eller hur hon hanterar den. I många fall går hon journalistiskt tillväga. Försöker reda ut sammanhang, även sammanhang som inte går att reda ut, men som finns där och som därför är nödvändiga att försöka reda ut. Det är amerikanskt, intellektuella miljöer, de äter ute för jämnan och det dricks drinkar tillsammans i trevlig samvaro. Det är trevligt att läsa. Ibland. Jag får väl kolla upp de andra böckerna hon skrivit och se om hon är så bra som det skrivs - i den genren. New Journalism. Jag minns att jag läste en bok som fanns på biblan om denna nya journalism, när jag var 14 eller nåt. Sen försökte jag skriva så väldigt länge. Men jag var dålig på det. Sen var jag inte journalist och hade följdaktligen inte något journalistiskt att skriva om. Men det var journalist jag ville bli. Min mamma jobbade i Arbetets reception i Eslöv, och innan dess jobbade hon på Skånska Dagbladet. Där var jag några gånger och satt med henne. Fick låna en skrivmaskin och satt och låtsades att jag skrev. Då var jag riktigt liten. Men jag tyckte om det ändå. Jag tror jag hade sett Alla presidentens män med Robert Redford och Dustin Hoffman med mamma och pappa någon kväll och jag blev djupt gripen. Den filmen har varit väldigt dominerade i mitt liv, på ett diskret men ytterst påtagligt vis. Klädkoden i den filmen har etsat sig fast så att jag alltid går och letar efter den där perfekta vita skjortan, den där löst knutna slipsen och manchesterkavajen med påsydda armbågslappar. Sorgligt.